kolossalt genomtänkt

Hej!

Jag borde kansek förstått att de här skulle bli en prestations grej, jag har så mkt jag skulle vilja ha sagt, emn får de inte ur mig. o ibland säger jag sånt jag inte menar. Därför ville jag skriva en dag när jag kände mig någorlunda stabil. men sånna dagar har inte funnits de senaste. men som de är sagt, "those who matter don't mind, and and those who mind doesn't matter". Förlåt att du fått vänta, de va inte meningen att du skulle behöva vänta, jag är noga med att hålla vad jag lovar, även om jag inte lovar mkt, men här kommer nu; något.

jag vet inte var jag ska börja, kronologiskt? störst först? jag börjar m de som är jobbisgast just precis nu. De är svårt att be om hjälp när man inte riktigt vet vad de är för hjälp man behöver. jag vill kunna känna att de är på mina villkor. jag vill inte låta någon/något annat få bestämma över mig. jag hatar att behöva be om hjälp. jag har nog ett rätt stort behov av att få klara mig själv. För jag vet att jag innert inne är väldigt "stark". jag vet att jag kan. O jag vet oxå att det finns massor jag inte klarar av. Men jag har väl nåt behov av att få bevisa de, för mig själv. men varje gång jag försöker bryta mig loss så har devarit något som kommit ivägen. som just då verkar viktigare än min egen innersta vilja. o jga vill folja min känlsa. det jag själv vill. För när allt kommer kring så är det de enda som räknas. Att man mår bra. o jag har ofta trängt undan de för att ge plats åt någon annas vilja, eller för något "större syfte". O jag gör numera mkt för att de är något större, (inbillar jag mig) men de är iaf nåot som jag sjävl tror på. Jag har stora drömmar. stor a mål. o jag vet att dom kanske är lite väl stora, men jag kan inte minska ner dom, för de är dom som får mig att orka fortsätta. Jag tror att vi har val i allt vi gör. o jag väljer akitvt i varje ögonblick. Antingen går jag o sätter på tevatten eller så hoppar jag från balkongen. Antingen går jag o postar brevet eller så kastar jag mig framför tåget. o hittills har jag alltid valt livet. även om jag känt mig mer död än levande, o även om jag många ggr önskat att jag vågade välja en annan väg. jag är inte rädd för att dö lägne. jag är övertygad om att döden är en befrielse. för alla. oavsett hur bra eller dåligt man har de nu, så blir de bättre sen. MEn jag är oxå för nyfiken för att ge upp redan. JAg vill tro att de finns en mening med de här. med de som hänt, med de jag tänker, med mig. o jag är ibland rädd att min tid här ska ta slut innan jag hinner får reda på svaret, vad, o varför. Därför härdar jag ut, varenda jävla panikatack. även om jag har en utväg i varje situation. jag vill inte ge upp. jag är jävligt envis nrä de gäller något jag tror på. o jag vill bara inte leva detta livet. jag har försökt förändra min situaoin, många gånger. men jag lyckas inte. eller jo, men jag har bara inte hittat rätt. än.

Just nu känner jag mig väldigt ensam. ensam på många sätt. Jag är oxå rädd för att vara ensam. men jag är livrädd för att inte få vara de. Jag tänker mkt. har nog eg allitd varit så, jag vill kunna försvara de jag gör, för mig själv. jag har kansek inte alltid haft de så här dock. ibland har de gått för långt. kanske har jag ett kontrollbehov. jag gillar attha koll på aånt som går att kontrollera. kanske för att jag har ett mindre kaos på insidan. SÅ de är skönt att kunna "ha makt" över yttre saker. sen är de väl ett sätt att fly. jag är allid väldigt nogrann när de påverkar andra männsikor. men inte när de kommer till ig själv. jag kan gärna ha de stökigt hemma, kan nog oxå vara lat, även om inte jag själv ser de så. jag prioriterar en utstädad själ framför en ren diskbänk. Men sen är jag noga med vad andra ser. Jag fick nog tidigt lära mig att hålla uppe en viss fasad. o den sitter i. De finns vissa saken man gör, o sånt man låter bli, så är de bara. o jag hatar de. på vissa sätt är jag glad att jag är uppfostrad. är tacksam för att jag lärt mig äta m kniv o gaffel, o lyssna medan andra pratar.. men att inte säga vad man tycker för att .. ja varöfr??

jag är rädd för att såra männsikor. o jag är rädd för att själv bli sårad. kansek har jag blivit de många gånger, kanske är jag inte tillräckligt erfaren för att kunna ta de m en nypa salt. o de gäller ALLA människor. jga har så enormt mkt jag vill ge. o jag är så tröt på att ingen vill ha de. jag har lätt för att älska. svarare för att bli kär, eller hata. eller att ens bli arg. de känns så onödigt, man borde koncentrera sig mer på de positiva. jag skulle beskriva mig som en positiv person. glad. nyfiken. en som ser till att alla andra mår bra och är med. men inte längre. o den man är borde ju vara den man är här o nu. o då är jag nog mest tråkig, ledsen, gnällig, o jobbig, tyst, blyg, rädd, enasm.

Jag stod på willys för ett tag sen.. Skulle köpa chips. o jag stod nog där framför chipsstället en halvtimma-trekvart. för jag kunde inte välja. jag har beslutsångest, för att jag inte vill "såra" nån. "vilka chips ska jag köpa? Sandra gillar bäst sourcream, mamma gillar inte dom, utan vill nog hellre ha grillchips, hm, eller lättsaltade, men dom tycker pappa är tråkiga, då kan jag ju köpa en dipp,...vilken smak ska man ha då.." sen slog de mig. de va JAG som skulle ha chips. o jag kom fram till att jag inte ens gillar chips! De va en enorm befrielse. jag fattar om de låter knäppt men de va underbart. grejen är att jag tänker så om ALLT. Allt allt allt. kanske är de oxå lite av ett slykt beteende, jag konsenterar mig på de lilla osm faktiskgt inte spelar nån roll, för att de är för jobbigt att tänka på de som egentligen finns där o väntar på att få komma upp. o de är alltid redo att hugga till. o jag orkar bara inte. inte hela tiden.

Jag har känt mkt de senaste att jag "lever på minnen". o jag är inte 25 än! men de är inte ens några bra minnen! jag är nere nu, o då föröker jag hålla tag i dom få stunder som finns kvar att hålla tag i. men dom blir bara färre o färre. Dels för att dom eg inte är så bra. nrä jag mår dåligt så förstorar jag dom bara, o minns dom som fanatastiska, o så när jag analyserat, som jag allitd gör, o ser de som de va, så är inte alla minnen allitd så bra. de va inte bara solsken då heller. Sen har jag tänkt dom så många gånger att dom mist sin effekt. dom negativa minnena tar över. dom är fler. större. mäktigare. o jag vill itne låta dom ta över. jag vet inte varför jag ger dom sån makt. men de har dom . o jag har inte kraft nog att skapa nya.

Jag har funderat på vf jag allti gråter när jag ser dig i ögonen. jag klarar bara inte av de. Jag hoppas inte du tror att de är ditt fel, för de är de inte! men jag har sett något hos dig som jag saknar. vågar inte säga mer om de nu, men de är iaf inte ditt fel! Sen tror jag att de är lite extra jobbigt m just dig o Caro, för ani är dom enda som fakitsgt frågat. hur de är egentligen. vad som hänt. o jag tycer de är skönt att man i blhj kan få vara hur man vill utna att bli ifrågasatt på de sättet. Men samtidigt så betydde de mkt att ni faktiskgt frågade. Då blev jag tvungen att fråga även för mig själv. o de är lika jobbigt varje gång jag ställer frågan. För ibland är de nästan som jag glömt, jag gråter för ingenting, o till slut minns jag knappt varför jag är så deppig. jag bara gråter. försöker få de ur mig. även om de ligger nära inpå hela tiden. sen gör ju inte stress o krav o förväntningar saken bättre. o då koncentrerar jag mig på de. för o slippa de som är jobigt. ibland. ibland kan kjag ju inte heller sluta täna på de, o gråter för de. jag har insett att jag alltid blir extra ledsen när andra är glada. jAg blir så vansinnigt avundsjuk. inte för de "dom" är glada för, utan för att "dom" är glada i sig. jag vill oxå får vara gald. jag vill oxå skratta. jag vill iaf kunna vara glad åt dom! men numera blir jag bara avundsjuk ist. o börjar jag gråta, så är de kört. då kan jag inte sluta. då svämmar allt över.

Den här terminen började inte jättebäst. jag fick avslag från CSN, eftsrom .. lång historia kort.. jag fick ett skov, m bla stora problem m ögonen. så jag kunde inte läsa, visst jag kunde väl sjukskrivit mig, men då ade jag fått gå om ett år! o de har jag redan gjort. så jag chansade på att jag skulel bli bättre under sommaran så att jag kunde ta igen dom kurserna då. eftersom de va hemtentor bla så behövde jag ju itne göra allt på samma gång heller. trodde jag. men jag blev ju fan inte bättre förrän i augusti... så jag fick göra rätt mkt på samma gång iaf.. så jag läste tre kurser paralellt, o har två kvar, små men ändå, för att annars skulle jag inte få pengar, o annars skulle jag inte för göra praktiken. jag fattar inte varför jag tvignar mig själv hela tiden. men jag fixde de iaf. MEN, jag graät varje dag. jag åt inget. sov dåligt. inte konstigt att jag mådde dåligt när jag va hos dig. hade itne ätit riktig mat på 5 veckor. bara vätska, youghurt o ibland nån nutrilettpåse.... de va de enda jag fick behålla. även om jag försökte m annat så klart. men jag orkade inte tänka på dom problemen oxå. de va alltid mkt lättare när jag inte va ensam. så de gick bra när caro va med. sen va de till slut ingen ide att laga mat .. som jag visste skulle ta tid, tid då jag kunde plugga ist, o massa energi då jag ändå bara kräktes upp de. nu är de lite bättre iaf. jag fick gå kvar. fick pengar häromdan. men jag gråter fortfarande.

vem är då jag? jag kanske vet. kansek vet jag inte. jag vet vem jag vill vara. men orkar inte vara henne. o jag hatar att jag inte orkar. för jag vill inte nöja mig med mindre. jga vet inte riktigt hur du ser mig. hur jag framsäller mig i blhj. visst jag är uppfostrad, på vissa områden, men jag har inte så bra koll. eg bryr jag mig inte. för JAG vet. o jag vill att de ska räcka. o i just blhj, så tycker jag att de gör de. o de är väl därför jag tycer om människorna där. Man får vara recis hur man vill, alla får vara med, man är välkommen oavsett allt. Samtidigt söker jag någon som "bevittnar mitt liv". Jag har under perioder lika gärna kunnat legat död i min säng hemma i flera veckor utan att någn märkt de. lever man då? finns man fortfarande om ingen märker de? o om jag inte visar vem som verkligen är jag, finns "jag" då? jag villa tt de ska räcka med att jag vet. att jag är trygg i mig själv. men jag tvivlar. jag vill kunna, våga, få chans att finnas. för jag tror att vi lever genom varandra.
 "happinses is only real when shared". Vad spelar de för roll om jag skrattar om jag inte delar de med någon. Jag bryr mig ommånga. mkt. jag önskar att jag kunde känna att de fanns någon som brydde sig om mig. som inte får betalt. jag vet att de finns folk. men jag känner de inte. o där är oxå ett dilemma. för jag känner inte att nån förstår. men jag vågar ju inte berätta, o hur ska jag kunna förvänta mig att nån förtsår då? jag hatar förväntningar. o den värsta känslan som finns är när någon är besviken på en. därför försöker jag att inte ha förväntningar på andra. jag vill inte ställa krav. jag vill att de ska vara kravlöst. jag försöker ge så mkt jag kan. Hoppas ju alltid att jag ska f lite respekt tillbaka för de. men försöker att inte krava nåt. för de är så jag VILL att de ska va. o man ksa behanlda andra som man själv vill bli behandlad. mkt citat idag.

jag bråkade m en vän nu i vekcan. jag hatar att mista männisokr. jag bryr mig allitd. jag kan itne sluta. jag är inget helgon, venrlkigen inte. men jag vet inte hur man låter bli. personen i fråga ville inte veta av mig mer. o av kärlek till denna perosn kan jah ju inte annat än att respektera de. emn jag hatar de. jag ljög, så de är mitt eget fel. o jag minns att jag gjort de en annan gång, o jag svor att aldrig göra om de. men de gjorde jag. o nu tänker samma sak, jag ska aldirg göra om de. för de gör så ont att göra någon besviken. att såra någon. han förlät mig. o eg va de inte ens mitt fel. inte om man ser de utifrån. han e en dålig kille. ett as. han ger mig ingen som helst respekt öht. men om  jag inte har honom, vad har jag då? han är ingen bra vän. jag trodde att "då blir jag iaf itne kär o sårad". o jag vet inte hur jag kunde tänka så, men fick mig att mår bra under små stunder. i början va de mest för att komma över en annna "vän". jag ville inte sluta äslaka honom, o va rädd att jag skulle göra de om jag träffade nån annan. vi bröt i samma tid som jag blev sjukskriven o började äta antidepressiva. o jag va ju inte särskiltl intresserad av sex då. de fanns lixom inte. men så bytte jag medicin, o då kom lusten tillbaka, lite. o jag försöker desperat hålla fast i allt som får mig att må liiiite lite bra. o jag tänkte att sex är ju nåt konkret, så jag förökte. o jag tycker inte om att jag gör de jag gör. gjorde. men just då behövde jag kasneke de.. kansek. jag har nog förstorat de vi hade, för jag vet ju att jag mådde som sämst när jag va m honom, ändå "va han allt". o "om jag bara får va m honom så blir allt bra". klart jag vet att de inte är så. men tankarna finns. jag kan inte träffa nån på de sättet nu. tror inte ens de är möjligt. jag känner ju inte ens att jag är mig själv. sen vill jag kunna må bra av mig själv innan jag börjar bygga något med någon annan. jag är rädd att bli "beroende" av honom. jag vill klara mig själv. samtidigt som jag ju gärna håller fast vid allt som får mig att må bra. o får någon mig att må bra så vill jag inte tveka. men att må bra o va kär kan gå hand i hand, men är inte samma sak. o i nuläget har jag nog svårt att känna skillnad. för alla känslor är diffusa. o svaga. utom sorgen. kanske söker jag bekräftelse. om jag inte har honom, vad har jag då? men jag vill inte. inte egentligen. o jag hatar att jag gör som jag gör.  

återigen. vem ä jag. Vem tror du att jag är? Jag vet inte riktigt hur jag har framställt mig i blåshjudssammanhagn. Vsst jag är medveten om vad jag gör. ibland. men jag har inte jättekoll på just blhj. Jag tycker eg inte om den personen jag är där. tyst, blyg, flyter med. Jag brukar oftast vara en glad person. Som tänker positivt. SOm ser till att andra mår bra och är med. att mina vänner trivs. Jag är ofta den påhittiga. men med er är jag motsatsen. kanske inte helt motsatsen, men jag känner mig själv som väldigt tråkig, tyst, gnällig, jobbig. tråkig. tråkig. Jag förstår faktisgt inte varför folk ens pratar med mig  när jag är där. Men d eär väl de jag gillar. Många där har mkt energi, o tycker om att ge av sig själva. Då fäår dom gärna göra de. jag har inget behov att att stå i centrum. Jag säger inget efterosm andra pratar. jag behöver inte. e de är skönt o sätt o vis. jag kan släppa kontrollen, direktionen fixar, jag kan flyta på o de löser sig ändå. folk har allit kul även om inte jag gör nåt. MEn de är absolut ingen person jag vill vara. jag vil inte vara sån. men där får jag möjlighet att vara de. o då tar jag chansen. samtidigt som jag itne orkar slåss om uppmärksamheten. jag KAN göra de om jag skulle behöva. men jag känner inte för de. däremot är jag sjukt trött på att behöva försvara mig o de val jag gjort kring utbildning. "gärna logoped, men först ett riktigt jobb". ha_ha. de kanske man kan va snäll o le åt första gången man hör de. o jag fattar de är inte de. men de brjar bli för mkt. varför kan jag int efå bestämma de själv!? nu säger jag inte att Du har sagt nåt. men har känne rofta att jag "borde" frösvara de, men jag vill inte. jag är trött på de. de räcker väl att jag vet att jag vill de, eller!? varför skulle de va så mkt bättre att va läkare.. eller nåt annat? visst, jag ser många poänger, o de är absolut ett bra yrke, de säger jag inte emot, men jag har väl rätt att få välja åt mig själv!? o de är inte bara i blåshjuden jag känner så. klart att de är hirarki inim vården.. hade de varit för pengarna hade jag itne valt detta i första hand. jag vet att du gjorde reklam för Torsby nån gång o så att "där jobbar man i team, här har vi en patient, vad ska vi göra för att lösa problemet på bästa sätt". väldigt fritt citerat =) men vad hände med de där??? suck.

sen kom jag på mig själv här nu.. ang om att jag har så mkt jag vill ge. Egentlgien är jag nog rädd för att ge. iaf att ge för mkt. Jag är väldigt mån om min integritet. jag är rädd om mig sjäkv på de sättet, på en del områden. många områden. rädd att bli sårad. säger inget om ingen frågar. det är mitt, det är jag. De får ingen ta ifrån mig. därfäör jag jag kansek inte alltid så öppen. men jag ärlig. o allt annat syns. jag tror att om man bara vill se, så är jag nog ganska klar o tydlig.

MAmma har makt över mig. kan inte säga emot henne. jag har nog ofta lagt band på mig själv o vad jag verkligen känner. ffa ilskan. O jag är arg över många saker. vissa personer. vissa händelsrer. men allt kan jag inte skylla på någon/något. o var gör jag av den ilskan?? Jagvet inte hur jag ska få ur den. jag har nog eg bara varit rikgit arg på min syster. vi har skrivkti på varandra. o de kan vara vannsinnig skönt ibland. antgligen har vi bråkat om att någon "lånat" ett hårband utan att läman tillbaka de i tid eller nåt annat viktigt. men en urladding är ofta bra. men jag vet inte hur. jag tycker oxå att d eär gasnka onödigt att bråka. bättre o prata om de lugtn. kanske är jag lit e mer "sån" eftersom min mor gärna brusar upp för minsta lilla grej o jag ofta blir lite rädd för henne då. men många bråk är onödiga. bättre att tänka positivt. fixa de som går att fixa. men resten? jag "orkar" inte bära inne på den, o orkar inte släppa ut den. jag försöker omvandla den till nåt annat.. träna. styrka till pluggandet. vad som helst. men jag orkar inte. så jag gråter. mängder. ibladn vet jag int elängre om jag är arg eller ledsen. för sorgen finns alltid där. de rä iofs inte alltid jag kan gråta heller. o de är nästan värre. för likgiltigheten skrämmer mig. jag sa att jag inte vet hur man slutar bry sig. men egentligen är de just de jag är mest rädd för. jag är livrädd för att tappa viljan. den hänger ofta på en skör tråd. jag har eg ingen direkt vilja längre. men jag har iaf viljan att vilja! de är min dröm just nu.  



Jag är rädd för många saker. o en vän till mig sa en gång att han trodde att frihet uppnår man när man inte längre är rädd. o jag tror de kan ligga något i de. visste, vissa saker kan de vara bra att vara lite rädd för. MEn jag vill itne att de ska hindra mig, hålla mig tillbaka. Jag vill kunna få känna mig närvarande i nuet. här o nu. o känna att de är något bra. skunna få känna hur de verkligen känna att skratta spontant. Jag är livrädd för att tappa viljan. att vilja kämpa, att vilja något. De här är jag. just nu. Sen får vi se vem jag förvanlar mig själv till.