kolossalt genomtänkt

Jag har ingen att vara arg på , så jag lägger hatat på mig själv. jga vill ju inte såra någon. jag vill kunna älska ala människor omkring mig. Helst lika mkt. Jag har lätt för att älska, svårt för att bli kär. Sjukdomen, vems fel är den? jag kan inte skylla på någon. jag vill vill inte såra någon. o jag har så mkt hat o ilksa inm mig som jag intevet hur jag ska få ut, så jag gråter. för jag orkar inte slå, sparka, skrika.. allt de där jag gör på insidan. De är iofs inte så ofta jag är arg. de händer o de är eg dom bästa stundrarna, fr då har jag iaf kraft o kanske kunna lägga den energin på nåt bra, göra nåt av den. Har ju inte kunnat träna heller för att allt jag gjort har gjort ont. Jag hade kasnek kunnat behöva sklla på något, något. o eg så skyller jag väl inte helt på mig heller. de är ju inte mkt jag kan rå för. jag VET att de är som de är, men jag vägrar acceptera de. jag VILL bara bli frisk. De är samma sak m depressonen, har träffat några som oxå varit deppiga o som har varit de i större delaen av sitt liv. de måste ständigt vara på vagt för att inte gå ner sig för sjupt. Jag vill jobba klart med de här o få de överstökat, så jag kan få leva. för de är väl eg de jag är som mest rädd för. att jag aldrig riktigt ska få leva, få uppleava de där som "alla" pratar om. Jag har ju sett de. men va de inte mer ? jag vill få va med igne..

De aktiva valet. Antingen går jag o sätter på tevatten, eller så kastar jag mig framför tåget. Antingen läser jag en bok eller så hoppar jag från balkongen. Jag ser att vi har ett val i varje ögonblick, o i vaje ögonblick tänker jag i stort sett den tanken, o jag väljer aktivt livet. Kanske för att de är lättare. kasnek för att jag fortfarand ehar vissa tvivel inför döden. jag har länge varit övertygad om att döden är en befrielse. Jag tror att d eär meningen att vi ska försöka leva här o nu, men om man inte härdar ut, så är döden vår väg ut i de fria. jag tror inte att allt tar slut sen, de är då de börjar. o jag tror inte de kan va möjligt att d eär meningen att vi ska plågas igenom de här. men även för dom som är lyckliga nu, så tror jg att de en dag blir bättre. MEN tänk om de faktigt tar slut, blir svart o allt blir glömt o inte spelar nån roll...? är de då inte värt ett försök att iaf få skratta på riktigt en enda liten gång till? jag vetinte.. men jag hoppas innerligt de. o det är hoppas som driver mig. jag vill få känna de jag ser i dina ögon. Jag vill.