kolossalt genomtänkt

Nu ska jag försöka skriva som om jag skulle skriva till MB. Jag ska tala till dig när jag skrver. Så ser vi vad de blir.

PÅ torsdags ska jag åka hem till Orust o då ska jag kolla på tyg till att ev sy en klänning! va kul de skulle va.

Okej, nu har jag försökt länge o många gånger, o de finns nog inget lätt/rätt sätt att börja. O jag vet inte vad jag vil börja berätta om. De finns nog mkt jg skulle vilja berätta om, men vågar väl inte ta allt dirket. vem är jag. vem vill jag vara. vem ni tror att jag är försöker jag att inte bry mig om, o vill ju så klart veta, även om jag försöker låta bli.

Jag är komplex, och har många olika sidor som jag visar olika starkt beroende på vem jag umgås med och beroende på situation. Jag är ju så klart alltid ändå mig själv, men "jag" varierar mycket. O eftersom jag inte riktigt har svaret på frågan om vem jag själv är så kanske de är bäst att förklara hur jag är i olika situationer, med olika personer, så kanske Du en dag kan berätta för mig  hru jag är. =)

TÄnkte attjag skulle börja med nåt kul. o sex brukar ju alltd va kul att prata om. Så dagens tema oxh rubrik blir jsut SEX. MEn jag kommer antagligen inte kunna hålla mig till ämnet ändå.

"en vän är en person som vet var man varit, accepterar vad man blivit, o ändå, varsamt, låter dig växa". "Va mot andra som du sjaäl vill bli behandlad". o viktigast av alla: Ad imo pectore. Jag vill göra saker helhjärtat. annars är de inte värdigt nog. JAg vill kunna gå in i saker/situationer, men hela mig o vara närvarnade i nuet där o då, o känna att de är något bra. De är en dröm. En av MÅNGA. jag har stora drömmar, kanske lite väl stora, men jag kan inte krympa ner dom, för de är trots allt tron och hoppet på att de ska gå som får mig att orka fortsätta öht. 

Blir kanske väldigt osammanhängande. O hur jag förväntar mig att du ska fårstå när jag ite ens gör de själv vet jag inte, men jag gör de ändå. Jag hatar förväntningar. krav. villkor. Jag vill itne ställa några villkor. Jag vill kunna älska alla männsikro lika mycket. Jag vill inte lägga värde i något som eg inte betyder något, o när de väl gäller så går jag alltid på min inre känsla. Den är det enda som räknas. VIsst jag ger vissa personer mer kärlek än andra, men jag försöker alltid, o jag har enormt mkt jag vill ge. o Jag är så trött på att ingen vill ha de. Jag kan naturligtvis inte tvinga någon. Jag ger, o jag får respektera deras vilja. men jag ger i tysthet, o jag torr inte de finns något jag skulel vara rädd för när de verkligen gäller. Lätt o säga eentligen, för jag är rädd för många saker. väldigt många saker. mEN om man inte är rädd så kan man ju inte vara modig =) Jag är rädd för att förlora människor i min närhet. jag är rädd för att vara ensam. Jag är rädd för att inte kunna få vara det. Jag är livrädd för att tappa viljan till att vilja leva. jag är rädd att såra, svika någon. jag är rädd att själv bli sårad. jag är rädd för att nuet ska gå förbi utan att jag ska förstå. jag är rädd för att jag aldrig kommer att förstå. Jag är rädd för att jag inte ska hinna finna min mening innan min tid här är förbi. jag är rädd att de inte ska finnas någon mening finna. Jag är rädd rädd rädd. MEn i slutändan. nrä allt kommer kring, så spelar bara känslan av här o nu någon roll. o jag är rädd att jag inte ska få känna en positiv känsla de sista jag gör. jag är INTE rädd för döden. inte längre. jag är övertygad om att döden är en befrielse. Att va som än händer här, så blir de bättre sen. Vår tid kommer, när vi får leva på riktigt. Jag är glaet avundsjuk på folk som rä lyckliga. Vf kan inte alla få vara de? Vf kan inte alla få känna på de, o njuta av de, iaf en liten stund? Nu säger inte jag att mitt liv är helt miserabelt o att jag aldrig skrattat, för de har jag. gör jag. men jag är inte nöjd. jag trivs inte. jag vil inte ha de så här. Men jag vet inte hur, o jag orkar inte förändra min situation. jag har försökt, många ggr, o en ågn trodde jag att jag lyckades, men jag hade visst fel. o ska jag okar göra de igen, behöverjag tro att förändringen ska gå väl. o jag har svårt att tro just nu. på något öht.

Jag tror att vi har ett aktivt val. Antingen går jag o sätter på tevatten, eller så hoppas jag framför tåget. antingen sätter jag mig o ringer en vän eller så hoppar jag från balkongen. o hittils i varje ögonblick så har jag valt livet. Men jag tror att döden finns där för att ta emot oss när vi inte orkar mer. jag tror att de finns något som väntar där. i en annan tid. vad vet jag inte. o jag är eg inte alls övertygad. jag tvivlar. mkt. men de är mitt hopp. jag tror att vi s ka kämpa här, jag har mkt kvar att lära o jag är alldells för nyfiken för att välja en annan väg, för även när de gäller så är jag osäker. o jag väljer de säkra före de osäkra. jag säker en trygghet. någt att få växa utifrån. en tro. en vän. en familj. en känsla. någonting att följa. jag är trött på att vara ensam. ensma med alla tankar. o många är så mörka att ingen vill höra dom. o jag kommer aldrig fram till nåpgot, o vem vill lyssana då? För i slutändan bryr vi oss mest om oss själva, o den inre känslan är de ensa som räknas. Har vi inte viljan att fortsätta så spelar inget annat nån roll. jag söker någn som vill "bevittna mitt liv". någon som ser mig. syns man inte så finns man inte. om jag inte får uttrycka de som innerst inna är jag, om ingen ser de, så spelar de u ingen roll, då finns de ju inte. jag önskar att jag kunde tänka att "de räcker att JAG vet". att jag vet för mig själv. MEn de gör inte de. samtidigt som de faktigt gör de. jag ä r så vannissning trött på att behöva förklara mig, hävda mig, försvara mig. Varför ska jag behöva försövara det som är jag? De är väl därför jag tycker om Blhj. de spelar ingen roll vem/hur/vad du är , men du är hjärtligt välkommen. alltid. Jag tycker eg inte om den personen jag är i blhj. jag vet eg inte rikgit hur jag framställt mig själv, vad ni tror om mig, men jag tyker inte om den rollen jag har, som jag tagit. de är ingen perosn jag vill var ai längden. men samtidigt så är de en plats/roll jag annars sällan har, o de är väl därför jag tagit just den rollen. jga känner oftast att jag flyter med. säger inget. tycker inget. gör inget. men jag får ändå vara med. jag tycker jag är den tråkigaste personen i världen, ffa just nu, o jag fattar aldrig era skämt, o jag är inte bra på att spela.. men jag får va med ändå. Sen ogillar jag skarpt de faktum att jag ofta blir i frågasatt som logopedstudent. de är helt okej att folk frågar. o jag vill kunna, jag KAN, resa mig o säga ifrån, de kan jag, utan tvekan. men jag vill itne behöva. jag kansek förväntas göra de. jag känner ofta att jag borde. o just därför gör jag de inte. folk får tycka vad dom vill om logopeder, o om mig. JAG vet vad jag gör o varför o de räcker för mig. Sen känner jag ofta att jag borde försvara mitt val. varfr "bara logoped". o jag har frågat mig själv de många gånger. o jag tvivlar. jag är inte säker. men jag vill inte bli läkare heller. vf är de så mkt bättre än nåt annat? nu säger jag inte att de är nåt fel på att vara läkare, absolut inte, o jag säger inte att Du sag detta, men de är en känsla jag får när jag är i blhj sammanhang. jag KAN försvara mgi, o de mesta av de jag gör. visst inte allt, o för varje gång jag blir ifrågasatt måste jag u tänka eter o försvarar jag ju även för min egen skull. o bli starkare i min egen tanke. vf logoped? hade jag velat bli något annat så hade jag sökt nåt annat. jag tror att vi kan göra vad vi vill md våra liv. o logoped är inte hela mitt liv, utan en del av ett delmål. o jag vet inte om de är "rätt" väg. hur ska jag veta de, när jag inte vet vad mningen/syftet m min tid här är öht? men jag har en stor dröm. ett mål. lite större än alla andra av mina drömmar, o de är inget jag tänker berätta om, du kan säkert gissa en del, men de är hemligt. men jag hoppas jag ska kunna lära mig förmendla de jag tror utan aatt behöva använda ord. utan att behöva be om hjälp. de är min dröm. o jag vill dela den, göra den större, sprida den, för jag kan inte klara de själv, de vet jag oxå, men jag vill göra de på mina villkor. utan att tvinga någon annan till något.


åter till dagnes tema. Jag hatar att behöva lämna människor. jag försöker respektera att alla människor inte vil vara en del av mitt liv, men jag vill kunna få ge dom kärlek ändå. igår bråkade jag med en "vän". jag bråkar sällan. lir sällan arg. kan bli riktigt förbannad, men VÄLDIGT sällan. dom gånger de hänt går typ att räkan på en hand. men igår va en sån fight. o jag är vannsinnig envis nr jag vet att jag har rätt. men vet jag att jag har rätt, då har jag inte fel. är lite rädd att du ska dömma mig nu, få en annan bild av mig, men jag vet inte vad du har för bild av mig just nu heller, o jag vill ju kunna stå för allt jag gör, o ag VILL kunan pata om allt med alla, även om jag inte gör de. jag står inte fö de här egentligen. de är väl därför de är jobbigt att berätta. för de här är INTE jag. eller jo, de är väl jag, de är ju jag som gjort detta. men de är inte så här jag vill att de ska vara. jag tycker inte om de jag gör/gjort. jag ljuger aldirg. jag vill kunna stå för den meningen. men de är väl inte helt sant. jag minns en gång jag ljög o jag svor att ALDRIG gör aom de. de är den nsät värlsa känsalan i världen, att göra någon besviken. ffa en person man bryr sig om. o efterom jag bryr mig så vannsinnig så får jag ofta känlan av att jag inte räcker till. jag är absolut inget helgon, d eär inte de jag förösker säga, jag änskar att jag kunde bry mig mindre. o jag bryr mig väldigt lite om ytliga saker egentligen. ibland kan jag folusrera på dom, mest för att deverkliga problemet är så mkt jobbigare jsut då. då är de lättare att tänka på dom riktigt små sakerna. som vilken fäg man ska ha på servetterna för att de ska passa så bra som möjligt till gardinerna. men jag bryr mig mkt. o jag är väl glad över de oxå antar jag. men jag är ju lite av ett kontrollfreak oxå, o vill gärna ha koll på läget, (oxå en anlednign till att de är så skönt att bara få flyta med i blhj, att ha en plats där man slipper göra nåt o ändå händer de saker, trevliga saker oftast.) Sen är jag väl ingen grupp männigka. jag gillar småskaliga aktiviteter. intima samtal. kasnek för att de är då de djupare tankarna oftast kommer fram. o jag tycker om att höra om sånt. jag är oerhört lojal. o de förösker jag vara mot alla.

Hurs som helst. min "vän" o jag bråkade igår. o de va för att jag ljög. Jag ljuger annars bara  när folk frågar  hur jag mår o jag svarar "bra". ibland. ibland är de sant oxå. men annars skulel jag säga att jag aldrig ljuger, därmot undanhåller jag ofta infrmation. många tycker ju att de är samma sak. de tycler inte jag. jag säger oftast inget om ingen dirket frågar. men frågar nån så kan jag inte ljuga. jag kan bara inte. o vill inte heller för den delen. De är väl en av anledningarna till vf jag gråter så fort jag ser dig nu förtiden. de är många anendingar, men är inte ditt fel magnus, o de hoppas jag att du vet o fröstår. o de är eg nåt positivt. men många vet att jag mår dåligt. o de är asjobbigt att prata om de, o de mäsker väl "folk". eller väl o väl, de är klart att dom gör, o jag är glad att många respekterar de. för de är de itne alla som gör. beroende på var man befinner sig o med vilka personer. (läs typ orust o släkten, dock inte menat alla). Men de är oxå skönt i blhj att man kan tom få va asledsen o ändå få va med. jag gillar de. att alla får va med. jag har varit mobbad, o utfryst o utanför, mnga gånger. o vill gäran motverka de. hur som, du o Caro o elin är fakitsgt dom enda som faktisgt frågat hur de är egentligen, o vad de är som verkligen hänt. o jag vlev nog lite chokad av frågan, varje gång. jag har inte berättat för någon. men varje gång har jag blivit tvungen att ställa frågan till mig själv. o jag har tvingats svara på den. o de är väl de som är så jävlaj jobbigt. ibland vet jag inte längre varför jag gråter. vet bara att de gör ont o att jag är arg o ledsen. men så ställer nån frågan, o jag måste tänka på de precisa. de jag helst av allt undivker att tänka på, men som jag tänker på i varje ögonblick. o de är inte bara en sak. hade de varit ett av problemen som hänt hade de säker gått förbi untan att knapt märkas, eller jo, men de blev ju tusen ggr värre när de dels byggts upp under lång tid, o sen händer allt för mågna otrevliga saker samtidigt. då blev de för mkt. o då va jag ju tvungen att ta tag i de gamla oxå, just för att allt smälte samman o jag inte kunde urskilja vad som var vad. de kan vi ju återkomma till, för nu känns de som jag sagt för mkt. för varje gång jag berättar något så käner jag mig mero mer naken. o jag vill bli "fri". jag är enormt långsint. o allt tar lite tid för mig. som kräver insikt, o att jag verklgien ska förstå.

Jag är rädd för att bli kär o jag är rädd för att inte bli de. just nu tror jag inte ens jag kan bli de, då jag kanppt kan känana glädje.. men jag har lätt för att älska. men sen vill jag kunna må bra i mig själv innan jag börjar bygga nåtot med någon annan. jag vill kunna klara mig själv. jag vill inte bli beroende av honom fö ratt kunna må bra. samtidigt som jag ju inte vet om jag nånsin kommer bli bättr eän så här.. de kanske dröjer 60 år till. ska jag då leva i väntan? nej tacck. jag har väntat hela mitt liv på något. på bättre tider. jag vill leva nU!!!!!!!!!!! o jag ä trött på att vänta, sen kan jag gra de, sen nrä jag blir frisk så kan jag göra de... SUCK! jag vill träffa nån som vill dela sitt liv med mig, o gå brevid mig. tillsammans med mig. o jag vill kunna finnas där på samma sätt för honom. jag vill kunna vara ett stöd för honom oxå. o de tror jag itne kan kan vara för någon nu. fast dee är samtidgit tusen ggr lätare att ta hand om andra än att hjälpa sig själv. så på samma sätt som jag vill vänta, så vill jag ju hålla fast vid allt som kan få mig att må bra.. o om någon kan få mig att må bra, vf vänta? om jag bara börjar må bra, få kraft, så kansek de inte spelar nån roll varifrån kraften kommer. de låter inte sunt, låter mer desperat. men jag är ju iaf medveteom om de. samma sak som med att söka hjälp. jag har fått hjälp. men slutat. o vet att jag behöver mer hjälp. men jag väntar på att jag ska få mer kraft att orka ta tag i de. att orka söka hjälp. men samtidigt vet jag att jag inte mår bättre o inte får mer kraft förrän jag sökt hjälp. delemma.

Så i ett desperat försök att lunga min längtan. så träffar jag dåliga män. o jag tycker väl inte att de finns dåliga männsior egenlitgen, men dom jag råkar träffa är oftast dåliga. faktisgt. idioter, med dåliga åsikter.. eller ja.. dom får väl tycka o tänka vad dom vill så klart, men ibland undrar man om dom tänkt öht. som behanöar mig helt utan respekt, o som är män. o jag vet att du inte gillar begrepet, o jag tycker de är en fin tanke du har, o jag vill gärna va med o sprida den vidare! men när de kommer itll sex så gillar jag män. dvs jag vill ha sex med människor som har en kuk. o nu lät de som jag ligger rutn o de gr jag verklgien inte heller. absolut inte. inte för att de enligt mig eg spelar nån roll. suck. jag skulle behöva en extra hjärna där jag kan dels lägga allt som jag själv inte orka tänka på ju st nu, o dels som kan se på saker o ting utifrån, objelktvit , så jag vet hur jag ska agera i vissa situatioenr. men.. jag blir allid sårad. o jag har försökt att låta bli att bry mig så, men jag vet fan inte hurman gör. o då menar jag krng alla människro. jag träffade en man för ett tag sen som jag fört träffade mest för att komma över mitt ex. insåg att jag inte haft sex m någon sedan honom, o jag skanade honom fortfarande o tänker på honom varje dag, trots att han har flickvän, sen ett o ett halvt år, dvs samma vekca som jag o han gjorde slut. du kan u räkan ut själv va som hände. typ. jag respekterar så klart att han inte vill ha med mig o göra. men jag "vll" lixom inte sluta ge honom kärlek, bara för att han är ett svin. de inneböär ju eg bara att han behöver de extra mkt. fast jag vill samtidigt hata honom o va arg på honom, de hade varit lättare. men samtidigt vill jag inte släpa honom. så jag ger honom kärlek i smyg, o jag skulle inte tveka att hjälpa hnom om han skulle behöva mig,  jag skulle inte "ta honom tillbaka", men som vän, absolut, även om jag kasnek ldirg kommer kunna lita på honom på samma sätt igen. men han vill inte. o jag får respketera de. o de är klart att de bli ju ännu värre när man vill ha något man vet att man inte kan få. då vill man ju bara ha de ännu hellre. fast eg vill jag ju inte ha honom. han är en idiot. på många plan. men samtidigt så inspirerade han mig o stötad emgi mkt när jag mådde som sämst. o han va min bästa vän under en period. o de har betty mkt. men men.. därför började jag träffa den här anda perosnen. o sen va de ett enkelt o konkret sätt på något man kunde göra för att må bra, där o då. sex. de va eg så de började mellan mig o mitt ex oxå. jag måådee dåligt. men han fick miga tt slappna av. iaf en stund . o tänka på annat. fast när jag mådde som sämst va de ju så klart inte tal på sex.. verkligen inte.. då va de andas o hålla sig vid liv som gällde. men sen, där jag bytte antdepressiva o sexlusten kom tillbaka. jag har väl allti varit en ganska kåt person. mn sexlusten försvann ju när jag blev deprimerad. va ju inte så att jag va sugen på nåt öht direkt. allra minst sex. men sen nrä jag insåg att sex fick mig att slapna av utan att få panik, då hållt jag hårt i de. men så blev jag väl "kär" elle nåt. jag tror att jag försotrat mkt av de som eg va. men jag mådde piss. o han fanns där. den enda som faktisgt kändes som fanns där då. han blev min hjälte. idol. förebild. klart jag satte honom på en pedistal. o han sitter kvar där, fast jag vet att han inte förtjänar den platsen. men de finns de många andra som gör, men de känner jag inte lika tydligt. jag känner ofta att jag "lever på minnen". eftersom nuet är för jobbigt. men samtidigt så är inte allaminnan så jävla bra.  o dom positiva börjar tröttas ut, o de negativa blir tydligare. o jag har inte orka att skaffa nya.

Nu måste jag sova. borde gjort för länge sen. men bättre nu än sen. såg frästen en trevlgi o sög undersköterska idag. mats hette han. trevligt :)