utflykt till värmland
Hej!
I lödags morgon åkte jag o någa vänner för att besöka några andra vänner i värmland. vi åkte minibuss o nu har vi precis kommti hem igen. de tog max 30 sek innan tårarna började rinna när jag kom hem. o naturligtvis kunde jag itne ens säga hejdå till MB utan o börja gråta. va e de för fel på mig?
Varför? för att ni frågade. ni gjorde de osm ingen annna går. alla verkar så rädda. o jag vet inte heller. men ni frågade iaf. ist för att bara säaga att jag finns här, så frågade ni vad som hänt, vid rätt tillfälle. Ni är faktisgt dom enda somfaktiskt frågade. o jag är nog en sådan som itne säger nåt om ingen direkt frågar. o nu kan jag ju ändå inte svara, men ni fårgade o de bettyde så otroligt mkt. för när ni ställde frågan blev jag oxå tvungen att göra de.
till mig själv. o då blev jag åter påmind om att jag MÅSTE söka hjälp. o jag HATAR de. jag tycker att jag kom långt sist, jag vet massor, visst jag vet inte allt, men jag vet inte hur jag ska få reda på mer. Jag orkar inte fårga frågorna till mig själv, för de är så vannisnigt läskigt, jobbigt, o de jag finner gör allitd så ont. jag har förnekat mkt länge. o inte tänkt de som nåt stort. o så blev plötsligt allt så väldigt stort samtidgt. jag vet knappt längre varför jag gråter. jag vill så gärna kunna leva i nuet, vara närvarande o kunna njuta av det, där o då. Men jag käner att jag lever på minnen, för nuet gör för ont. o minnena börjar ta slut, iaf dom positiva. jag har tänkt dp så många gånger att de mist sin kraft. dom negativa tar vr o jag har ingen orka att ska nya. Jag orkatr inte träfa folk. Jag vet inte alls vad du tänkte ang helgen. för mig va de ett sätt att få koma bort. att bara få vara en stund. Jag orkar inte med fester. jag vill, men orkar bara inte. jag blir så galet avundsjuk. jag hatar att jag blir de, men de är så de är. jag blir så avundsjuk på ala så som är glada. jag vill oxå va glad! o de blir ju inte bättre av att alla driker alkohol o får ännu roligare! o jg vill kunna glädjas med er, eller iaf åt att ni är glada/kära/nyfikna/lyckliga.
Jga är livrädd för dig. o jag försöker komma på varför.
Jag känner nog att jag har väldigt mkt förväntningar på mig. mest från mig själv, de vet jag, men faktiskt även från andra. o egentligen har jag börat bry mig mindre o mindre, jag jag är trött på att behöva hävda mig o förklara mig hela tiden, vf ska jag göra de?! de började nog rätt tidigt att jag intog nån slags försvarsposition.."vf är du inte med på gympan"? "vf vill du inte komma på kalaet".. snart byttes de oxå mot att jag va tvungen att förklara för föräldrarna varför jag INTE ville gå på kalasen. jag kunde bara inte säga "JAG VILL INTE". för man gör inte så. Jag vill göra de jag vill. de jag själv vill. o utan att nån hela tiden måste ifråga sätta de. "vf ska du bli logoped jsut"? vf inte läkare, de är mkt bättre? vf då? vf ska du va i gbg? vf inte orust? vf är de så mkt bättre?
Jag träffade en "kille" =) en gång, magnus hette han. han var fotbollshuligan, pappa, kock.... mest så va han min vän. rätt korkad i många frågor, men han hade en skön inställning till livet. han bröt m sitt förflutna o bestämde sig för att lyckas, göra något av livet o göra de han själv ville. han bröt m sitt ex, trots att dom hade en son på 3 år, trots att de varit tillsammans i 12 år, han hade tryggt jobb. parmiddagar varje helg.. men de va inte de livet han ville leva. o jag beundrar de. även om han återgik till sitt gamla "gäng" som en gång i tiden gjorde kriminella saker så gjorde han de som han själv inerst inne ville. leva ett "fritt" liv från dom måsten han plockat på sig. o jag beundrar hans mod. han bröt med allt för att må bra själv. de va de enda sättet för honom att blir fri dom förväntningar han ahade på sig. han träffar fortfarande sin son, de är han väldigt mån om, men jag tyckte samtidigt att han påminde mig om de som jag en gång försökte göra. men jag vågade inte bryta helt m mitt förflutna. de är fortfarande en aldeles för stor del av mig. o jag VILL kunna kombinera, jag vill itne o tror inte att man ska behöva bryta helt. MEN. vart tog min vilja vägen? va vill jag egentligen? är de värt att risktera att bryta med allt? är de det i sig jag vill? kanske flydde jag, o började plugga för att jag eg bara ville bort? lr är de "detta andra" som jag vill? Vad vill jag mest? problemet just nu är att jag eg inte vill någonting. o jag fortsätter plugga eftersom jag en gång i tiden ville de, o jag har ingen bättre ide, o jag hoppas på att jag snart ska återfå gnistan till att de är de här jag vill göra o att de då ska vara värt att kämpa. men glöden har varit borta rätt länge nu. o jag vet inte om de jag gör är rätt. men ingen annan väg känns mer rätt heller. de känns inte rätt att sluta heller.
Jag är trött på att behöva förklara mig. stå på mig, vara stark. jag tror oxå att vi alla är starka när vi väl behöver. o jag känner väl att jag har behövt vara de väldigt länge. jag är stark. o för varje gång jag gråter o vågar visa mig svag blir jag bara starkare. men jag tvivlar. o jag vill att man ska kunna få vara som man vill hur man vill nr man vill. visst man måste visa medmänsklig respekt, men de är väl oxå e enda måste som egentligen är ett måste. resten är ett val. o jag väljer ofta att göra sånt som jag inte vill göra på nära sikt för att de är en del av en högre vilja. o jag har stora drömmar . o de vet jag. men jag kan inte krympa dom, för de är de enda som får mig att orka kämpa vidare.
Någonting hos/med dig får mig att gråta.
Tack för din omtanke, värme o tid!
Tack för sovplats, seitseing, kladdkaka o scones.
Tack för att Du ger av dig själv, de inspirerar.
Tack för din vänskap,
Mycket kärlek och respekt!
Jag kan itne säga någonting till dig utan att känna mig svag. i hela mig. de har inte alltid varit så, jag vet itne vad som hänt. får en klump i magen när jag tänker på dig. Saker jag VILL prata med dig om:
kärleken, träffar du nån?
Mina mat problem, jag tjock. träna.
Min gråt.
reumatisom
barndom
föräldar
gud - hur blev du kristen? när? vad gör dig säker?
vad vill du med ditt liv? drömmar? mål?
ensamheten - den skrämmer mig med.
behöver mkt egentid, men är livrädd för ensamheten
självmord
mk - victor
vem r jag? hatar den jag är i blhj - förväntningar. jag lugns sandra galen.
chipspåsen
besutsångest
sömnproblem
tidsoptimist? ångest innan jag går hemfrån?
vet inte längre vf jag gråter. jag har bara fått tillbaka de negativa -ångesten. o de beror inte på de jag trodde. för de håller jag ju fortfarnade på att bearbeta. har nog förnekat mkt länge.
Vad händer efter döden?
jag hatar att va ensam. är hemma nu. vf grät jag när jag skulle säga hejdå till dig? för att jag inte ville åka hem. för att efter tag får du mig alltid att må bra. o de är ovanligt. du sa att du ser. jag vill bara bli sedd. få vara någon. jag hatar den person jag är i blhj. visst de är väl jag. jag ljuger aldirg även om jag aldir g säger sanningen helelr. jag är den för jobbig att säga så håller jag tyst. o oftast är de det enda jag tänekr på.
Jag vill bli älskad, sedd, behövd, vill kunna få vara någon, göra något, kunna göra något, orka göra något. jag söker någon som vill "bekräfta mitt liv". nån som går brevid o ser att jag faktisgt finns. som jag kan dela tankar med. utan att behöva vara rädd. o jag vet inte vad jag är rädd för. jo-för att bli sårad. för att såra någon annan. för att vara ensam. för att inte få vara ensam. för att inte bli älskad, sedd, behövd.
för att lib hatad, bortglömd, aldrig riktigt få leva. jag lever genom mina vänner. hade inte dom set tmig hade jag lika gärna kunnat ligga död i min säg flera månadre utan att nån skulle märka de.. vem sulle mäska de.. jag säker inte att jag söker en "partner". jag vill kunna må bra i mig själv innan jag vågar inleda något, innan jag vågar bygga något tillsammans med någon. För jag vill att de ska kunna var apå bådas villkor, o jag vill itne bli beroende av honom. o jag torr inte ens jag KAN bli "kär" i nuläget. jag kan ju knappt känna något överhuvudtaget. elle rpå sätt o vis.. jag överrreager ju på allt oxå, så att om prevbäraren säger godmorgon så tror jag att han friar, typ. o säger han att gp:n blir försenad idag så hatar han mig o tckar antagligen att jag är korkad. o feg.
Ä rman automatiskt feg om man inte försvarar sig? tänk om man bara itne vill de? jag är sååå trött på att behöva göra de. försvara mina val. jag har alltid gjort de.. för min omgivning. o till slut blev jag tvungen att ha allt precis motiverat för mig själv oxå, IFALL nån skulle ställa mig mot väggen. jag tycker om att ha koll. men de är ännu skönare att int eha de. därfr ajg hellre flyter med i blhj. kanske. menvf måste jag förklara? för att jag har dåligt självförtroende?
Vf kan jag itne se på dig? jag tror att jag har byggt upp den här bilden av dig. nog därför jag vill veta vem du egentligen är, för att försöka tvättabort de jag tror att jag själv säkert hittat på, förstorat. vf har jag gjort de? kanske för att jag sett något hos dig som jag saknat hos mig själv. o jag vill så desperat gärna ha de. o jag vet att jag måste skapa de själv. o de är läskigt.
MB: Hans bästa vän heter johanna. o hon är bi.
Tack för nu. har så mkt mer jag skulle vilja säga men torr jag borde sova. imron börjar praktiken oxå o jag tror de blir skit jobbigt. gillar sällan första dagen.
Jag vill att de ska vara på mina villkor. att de är jag som vill gå dit. jag vet att de inte bli bättre örrän jag gör de. så de är väl bara o gör? vad väntar jag på? mer kraft? de kommer jag itne få förrän jag sökt hjälp! fatta nån gång Linda!!!!!!!!!!
sv gott.
Jo. drömmde förresten en obehaglig dröm härodagen. att jag blev kidnappad o när jag vaknade upp hade dom tatuerat mig. hela kroppen va med hakkors. några stora o många små. jag blev jätte rädd,o försökte tvätta bort dom. men de gick ite.. när jag blv släppt skämdes jag så.. så jag ritade m tuch en röd rign m ett streck igenom. på alla jag kunde se.på ryggen, låret, ryggen, smalben, mage.. o så träffar jag kidnapparen o dom säger att haha.. vet du hur många du har? o så säger dom 23. o jag har bara hittat typ 5.. o så börjar jag leta.. o ser att dom har ritat ett i varje litet födesemärke.. o dom är så små att dom knapt sysns men de är hakkkors. såååå obehagligt! jag vet int evad ja ska göra. kände mig sååå smutsig! försökte ta bort dom men de va så många.. o jag blev så ledsen, fick typ panik.. o visste inte va jag skulle göra. jag ville ju ine de här, jag står itne för de.
en klasskompis trodde att man kanske kunde tolka de som att någon försökte tvinga på mig något, att göra något jag själv inte vill. o nu tror jag att hn kanske har rätt. Caro försökte tvinga mig att gå till psyk idag. o hon sa att hon skulle ringa på måndag o komma att jag rign t o bokat tid. jobbigt. hon sa att hon skulle göra de annars. åt mig. o örkja med mig dit.
bevittnar mitt liv. tvivlar mkt på om logoped är rätt. känns så ytligt. f valde jag de.. andra för mig att tvivla. att jag måste hävda mgi o mitt val. visst de är bra att bli ifråga satt, så kan ju tror bara bli starkare. om jag hade ett svar. men vf logoped. vill ju göra nåt meningsfullt. men hru ska jag veta vad som är meningsgfullt om jag int e vet vad meningen med livet är? meningen med mitt liv ens? hur ska jag då kunna moivera andra? hade jag vetat att mendingen är att man ska leva, så är väl läkare ett super jobb, att rädda liv. eller är de att vi ska ha ett så smärtfritt liv som möjligt? då lkansel lälkare. är de att vi ska lära oss så mkt som möjligt? bode jag bli lärare? kanske att vi ska ta hand om oss själva överleva.. alla ta hand om sig själva, så jag borde bli bonde? är de att vi ska föröka oss o njuta av tiden här? vf får då inte alla njuta, meningat at vissa ska ta livet av sig o försvinna bort? om vi ska njuta, här o nu, vf inte bli musiker? va e meningen? vf logoped? för att meningan är att vi ska kunna säga rrrrrrrrrrr o inte läspa. visst jag tycker de är viktigt att alla får möjlighet att uttrycka sig. annars, om vi inte får förmedla vilka vi är till nån annan så syns vi inte, finns vi inte. vi lever genom varnadra. o om ingen ser mig. de som verkligen är jag, så finns de ju inte. för vad betyder de för roll om JAG vet om jag dör. har jag då inte gjort nån skillnad? samtidigt tycker jag de e så jobbigt att behöva berätta allt hela tiden. kan de inte få räcka med att JAG vet. spelar de ändå nån skillnad i slutändan?
NU brde jag sova iaf. tack så länge. sotr tack aktiskgt. tack C för att du drog med mgi på detta. tack M för att du gav mgi en kram. de va helgens höjdpunkt. den o oskars kram. tack så mkt! ni är faktiskgt fian vänner. önskar jag kunde få er att skratta o må så som ni gör för mig. så som ni förtjänar. man jag orkar inte. o jag skäms för de.
sov gott. jag älskar dig. på riktigt. Du är vacker.
trött på att va stark. orkar inte mer. tror jag. men ändå byggs de på HELA tiden. o brir större. o jag tvingas bli starkare. för jag vet inte hur man inte blir starkare. hur släpper man? hur säger jag stopp? på riktigt? de går inte va?
I lödags morgon åkte jag o någa vänner för att besöka några andra vänner i värmland. vi åkte minibuss o nu har vi precis kommti hem igen. de tog max 30 sek innan tårarna började rinna när jag kom hem. o naturligtvis kunde jag itne ens säga hejdå till MB utan o börja gråta. va e de för fel på mig?
Varför? för att ni frågade. ni gjorde de osm ingen annna går. alla verkar så rädda. o jag vet inte heller. men ni frågade iaf. ist för att bara säaga att jag finns här, så frågade ni vad som hänt, vid rätt tillfälle. Ni är faktisgt dom enda somfaktiskt frågade. o jag är nog en sådan som itne säger nåt om ingen direkt frågar. o nu kan jag ju ändå inte svara, men ni fårgade o de bettyde så otroligt mkt. för när ni ställde frågan blev jag oxå tvungen att göra de.
till mig själv. o då blev jag åter påmind om att jag MÅSTE söka hjälp. o jag HATAR de. jag tycker att jag kom långt sist, jag vet massor, visst jag vet inte allt, men jag vet inte hur jag ska få reda på mer. Jag orkar inte fårga frågorna till mig själv, för de är så vannisnigt läskigt, jobbigt, o de jag finner gör allitd så ont. jag har förnekat mkt länge. o inte tänkt de som nåt stort. o så blev plötsligt allt så väldigt stort samtidgt. jag vet knappt längre varför jag gråter. jag vill så gärna kunna leva i nuet, vara närvarande o kunna njuta av det, där o då. Men jag käner att jag lever på minnen, för nuet gör för ont. o minnena börjar ta slut, iaf dom positiva. jag har tänkt dp så många gånger att de mist sin kraft. dom negativa tar vr o jag har ingen orka att ska nya. Jag orkatr inte träfa folk. Jag vet inte alls vad du tänkte ang helgen. för mig va de ett sätt att få koma bort. att bara få vara en stund. Jag orkar inte med fester. jag vill, men orkar bara inte. jag blir så galet avundsjuk. jag hatar att jag blir de, men de är så de är. jag blir så avundsjuk på ala så som är glada. jag vill oxå va glad! o de blir ju inte bättre av att alla driker alkohol o får ännu roligare! o jg vill kunna glädjas med er, eller iaf åt att ni är glada/kära/nyfikna/lyckliga.
Jga är livrädd för dig. o jag försöker komma på varför.
Jag känner nog att jag har väldigt mkt förväntningar på mig. mest från mig själv, de vet jag, men faktiskt även från andra. o egentligen har jag börat bry mig mindre o mindre, jag jag är trött på att behöva hävda mig o förklara mig hela tiden, vf ska jag göra de?! de började nog rätt tidigt att jag intog nån slags försvarsposition.."vf är du inte med på gympan"? "vf vill du inte komma på kalaet".. snart byttes de oxå mot att jag va tvungen att förklara för föräldrarna varför jag INTE ville gå på kalasen. jag kunde bara inte säga "JAG VILL INTE". för man gör inte så. Jag vill göra de jag vill. de jag själv vill. o utan att nån hela tiden måste ifråga sätta de. "vf ska du bli logoped jsut"? vf inte läkare, de är mkt bättre? vf då? vf ska du va i gbg? vf inte orust? vf är de så mkt bättre?
Jag träffade en "kille" =) en gång, magnus hette han. han var fotbollshuligan, pappa, kock.... mest så va han min vän. rätt korkad i många frågor, men han hade en skön inställning till livet. han bröt m sitt förflutna o bestämde sig för att lyckas, göra något av livet o göra de han själv ville. han bröt m sitt ex, trots att dom hade en son på 3 år, trots att de varit tillsammans i 12 år, han hade tryggt jobb. parmiddagar varje helg.. men de va inte de livet han ville leva. o jag beundrar de. även om han återgik till sitt gamla "gäng" som en gång i tiden gjorde kriminella saker så gjorde han de som han själv inerst inne ville. leva ett "fritt" liv från dom måsten han plockat på sig. o jag beundrar hans mod. han bröt med allt för att må bra själv. de va de enda sättet för honom att blir fri dom förväntningar han ahade på sig. han träffar fortfarande sin son, de är han väldigt mån om, men jag tyckte samtidigt att han påminde mig om de som jag en gång försökte göra. men jag vågade inte bryta helt m mitt förflutna. de är fortfarande en aldeles för stor del av mig. o jag VILL kunna kombinera, jag vill itne o tror inte att man ska behöva bryta helt. MEN. vart tog min vilja vägen? va vill jag egentligen? är de värt att risktera att bryta med allt? är de det i sig jag vill? kanske flydde jag, o började plugga för att jag eg bara ville bort? lr är de "detta andra" som jag vill? Vad vill jag mest? problemet just nu är att jag eg inte vill någonting. o jag fortsätter plugga eftersom jag en gång i tiden ville de, o jag har ingen bättre ide, o jag hoppas på att jag snart ska återfå gnistan till att de är de här jag vill göra o att de då ska vara värt att kämpa. men glöden har varit borta rätt länge nu. o jag vet inte om de jag gör är rätt. men ingen annan väg känns mer rätt heller. de känns inte rätt att sluta heller.
Jag är trött på att behöva förklara mig. stå på mig, vara stark. jag tror oxå att vi alla är starka när vi väl behöver. o jag känner väl att jag har behövt vara de väldigt länge. jag är stark. o för varje gång jag gråter o vågar visa mig svag blir jag bara starkare. men jag tvivlar. o jag vill att man ska kunna få vara som man vill hur man vill nr man vill. visst man måste visa medmänsklig respekt, men de är väl oxå e enda måste som egentligen är ett måste. resten är ett val. o jag väljer ofta att göra sånt som jag inte vill göra på nära sikt för att de är en del av en högre vilja. o jag har stora drömmar . o de vet jag. men jag kan inte krympa dom, för de är de enda som får mig att orka kämpa vidare.
Någonting hos/med dig får mig att gråta.
Tack för din omtanke, värme o tid!
Tack för sovplats, seitseing, kladdkaka o scones.
Tack för att Du ger av dig själv, de inspirerar.
Tack för din vänskap,
Mycket kärlek och respekt!
Jag kan itne säga någonting till dig utan att känna mig svag. i hela mig. de har inte alltid varit så, jag vet itne vad som hänt. får en klump i magen när jag tänker på dig. Saker jag VILL prata med dig om:
kärleken, träffar du nån?
Mina mat problem, jag tjock. träna.
Min gråt.
reumatisom
barndom
föräldar
gud - hur blev du kristen? när? vad gör dig säker?
vad vill du med ditt liv? drömmar? mål?
ensamheten - den skrämmer mig med.
behöver mkt egentid, men är livrädd för ensamheten
självmord
mk - victor
vem r jag? hatar den jag är i blhj - förväntningar. jag lugns sandra galen.
chipspåsen
besutsångest
sömnproblem
tidsoptimist? ångest innan jag går hemfrån?
vet inte längre vf jag gråter. jag har bara fått tillbaka de negativa -ångesten. o de beror inte på de jag trodde. för de håller jag ju fortfarnade på att bearbeta. har nog förnekat mkt länge.
Vad händer efter döden?
jag hatar att va ensam. är hemma nu. vf grät jag när jag skulle säga hejdå till dig? för att jag inte ville åka hem. för att efter tag får du mig alltid att må bra. o de är ovanligt. du sa att du ser. jag vill bara bli sedd. få vara någon. jag hatar den person jag är i blhj. visst de är väl jag. jag ljuger aldirg även om jag aldir g säger sanningen helelr. jag är den för jobbig att säga så håller jag tyst. o oftast är de det enda jag tänekr på.
Jag vill bli älskad, sedd, behövd, vill kunna få vara någon, göra något, kunna göra något, orka göra något. jag söker någon som vill "bekräfta mitt liv". nån som går brevid o ser att jag faktisgt finns. som jag kan dela tankar med. utan att behöva vara rädd. o jag vet inte vad jag är rädd för. jo-för att bli sårad. för att såra någon annan. för att vara ensam. för att inte få vara ensam. för att inte bli älskad, sedd, behövd.
för att lib hatad, bortglömd, aldrig riktigt få leva. jag lever genom mina vänner. hade inte dom set tmig hade jag lika gärna kunnat ligga död i min säg flera månadre utan att nån skulle märka de.. vem sulle mäska de.. jag säker inte att jag söker en "partner". jag vill kunna må bra i mig själv innan jag vågar inleda något, innan jag vågar bygga något tillsammans med någon. För jag vill att de ska kunna var apå bådas villkor, o jag vill itne bli beroende av honom. o jag torr inte ens jag KAN bli "kär" i nuläget. jag kan ju knappt känna något överhuvudtaget. elle rpå sätt o vis.. jag överrreager ju på allt oxå, så att om prevbäraren säger godmorgon så tror jag att han friar, typ. o säger han att gp:n blir försenad idag så hatar han mig o tckar antagligen att jag är korkad. o feg.
Ä rman automatiskt feg om man inte försvarar sig? tänk om man bara itne vill de? jag är sååå trött på att behöva göra de. försvara mina val. jag har alltid gjort de.. för min omgivning. o till slut blev jag tvungen att ha allt precis motiverat för mig själv oxå, IFALL nån skulle ställa mig mot väggen. jag tycker om att ha koll. men de är ännu skönare att int eha de. därfr ajg hellre flyter med i blhj. kanske. menvf måste jag förklara? för att jag har dåligt självförtroende?
Vf kan jag itne se på dig? jag tror att jag har byggt upp den här bilden av dig. nog därför jag vill veta vem du egentligen är, för att försöka tvättabort de jag tror att jag själv säkert hittat på, förstorat. vf har jag gjort de? kanske för att jag sett något hos dig som jag saknat hos mig själv. o jag vill så desperat gärna ha de. o jag vet att jag måste skapa de själv. o de är läskigt.
MB: Hans bästa vän heter johanna. o hon är bi.
Tack för nu. har så mkt mer jag skulle vilja säga men torr jag borde sova. imron börjar praktiken oxå o jag tror de blir skit jobbigt. gillar sällan första dagen.
Jag vill att de ska vara på mina villkor. att de är jag som vill gå dit. jag vet att de inte bli bättre örrän jag gör de. så de är väl bara o gör? vad väntar jag på? mer kraft? de kommer jag itne få förrän jag sökt hjälp! fatta nån gång Linda!!!!!!!!!!
sv gott.
Jo. drömmde förresten en obehaglig dröm härodagen. att jag blev kidnappad o när jag vaknade upp hade dom tatuerat mig. hela kroppen va med hakkors. några stora o många små. jag blev jätte rädd,o försökte tvätta bort dom. men de gick ite.. när jag blv släppt skämdes jag så.. så jag ritade m tuch en röd rign m ett streck igenom. på alla jag kunde se.på ryggen, låret, ryggen, smalben, mage.. o så träffar jag kidnapparen o dom säger att haha.. vet du hur många du har? o så säger dom 23. o jag har bara hittat typ 5.. o så börjar jag leta.. o ser att dom har ritat ett i varje litet födesemärke.. o dom är så små att dom knapt sysns men de är hakkkors. såååå obehagligt! jag vet int evad ja ska göra. kände mig sååå smutsig! försökte ta bort dom men de va så många.. o jag blev så ledsen, fick typ panik.. o visste inte va jag skulle göra. jag ville ju ine de här, jag står itne för de.
en klasskompis trodde att man kanske kunde tolka de som att någon försökte tvinga på mig något, att göra något jag själv inte vill. o nu tror jag att hn kanske har rätt. Caro försökte tvinga mig att gå till psyk idag. o hon sa att hon skulle ringa på måndag o komma att jag rign t o bokat tid. jobbigt. hon sa att hon skulle göra de annars. åt mig. o örkja med mig dit.
bevittnar mitt liv. tvivlar mkt på om logoped är rätt. känns så ytligt. f valde jag de.. andra för mig att tvivla. att jag måste hävda mgi o mitt val. visst de är bra att bli ifråga satt, så kan ju tror bara bli starkare. om jag hade ett svar. men vf logoped. vill ju göra nåt meningsfullt. men hru ska jag veta vad som är meningsgfullt om jag int e vet vad meningen med livet är? meningen med mitt liv ens? hur ska jag då kunna moivera andra? hade jag vetat att mendingen är att man ska leva, så är väl läkare ett super jobb, att rädda liv. eller är de att vi ska ha ett så smärtfritt liv som möjligt? då lkansel lälkare. är de att vi ska lära oss så mkt som möjligt? bode jag bli lärare? kanske att vi ska ta hand om oss själva överleva.. alla ta hand om sig själva, så jag borde bli bonde? är de att vi ska föröka oss o njuta av tiden här? vf får då inte alla njuta, meningat at vissa ska ta livet av sig o försvinna bort? om vi ska njuta, här o nu, vf inte bli musiker? va e meningen? vf logoped? för att meningan är att vi ska kunna säga rrrrrrrrrrr o inte läspa. visst jag tycker de är viktigt att alla får möjlighet att uttrycka sig. annars, om vi inte får förmedla vilka vi är till nån annan så syns vi inte, finns vi inte. vi lever genom varnadra. o om ingen ser mig. de som verkligen är jag, så finns de ju inte. för vad betyder de för roll om JAG vet om jag dör. har jag då inte gjort nån skillnad? samtidigt tycker jag de e så jobbigt att behöva berätta allt hela tiden. kan de inte få räcka med att JAG vet. spelar de ändå nån skillnad i slutändan?
NU brde jag sova iaf. tack så länge. sotr tack aktiskgt. tack C för att du drog med mgi på detta. tack M för att du gav mgi en kram. de va helgens höjdpunkt. den o oskars kram. tack så mkt! ni är faktiskgt fian vänner. önskar jag kunde få er att skratta o må så som ni gör för mig. så som ni förtjänar. man jag orkar inte. o jag skäms för de.
sov gott. jag älskar dig. på riktigt. Du är vacker.
trött på att va stark. orkar inte mer. tror jag. men ändå byggs de på HELA tiden. o brir större. o jag tvingas bli starkare. för jag vet inte hur man inte blir starkare. hur släpper man? hur säger jag stopp? på riktigt? de går inte va?
Kommentarer
Trackback
