kolossalt genomtänkt

Jag hade jättesvårt at somna igår. Grät o hulkade mig, ävon om jag va dödstrött. Trots att jag tagit både atarax och propavan. O Så vaknade jag super tididigt och så fort jag vaknade började jag må jättedåligt. de tog max en minut, hann knappt öppna ögonen innan jag grät. Jag hade inte hunnit tänka, vet inte varöfr jag grät. O de började svida o pirra under huden i hela kroppen, en brännande känsla. Sen började jag skaka, må illa och bli yr.. JAG kunde inte tänkta på någonting alls och så kom trycket över brötstet och spikklubban som växer innuti hjärtat och tränger ut, sprättar upp och gör så vansinnigt ont. Jag kan inte kontrollera det, jag vet inte vad de beror på, men min första tanke är hur jag ska samla kraft för att orka ta livet av mig idag, så fort som möjligt. Jag vågar aldrig, men de är de ända jag vill. Bli av med det. Sluta, försvinna. Slippa plågas. Jag tänker på döden varje dag, flera ggr om dagen. Jag tänker mer på döden än på problemen. För jag ser ingen annan lösning längre och försöker intala mig att måste finnas. Men jag vågade inte säga det till dig. De är inget man säger. jag är rädd för att du ska dömma. För att jag är klen på riktigt. Jag vet att de är fel att tänka så, men jag kan inte stoppa det. Jag kan inte sluta gråta. Det är ren förtvivlan och de skär i hela mig. Jag kände ett enormt misslyckande igår, för jag tyckte du va hård och vågade inte säga nåt. Jag vet verkligen inte vad som var eller vad som är problemet längre. Jag skäms för att jag har fått hjälp, och fortfarande behöver och för att de fortfarande inte är bra. Jag får hjälp men verkar ju inte kunna ta åt mig. JAg har visst försökt prata med prästen om detta. Och jag kommer inte längre. Jag vet inte riktigt vad som hände i sommras. ELler vad som hände för tre år sen. Fortfaradne vet jag itne. De enda jag lärt mig är övninign i hur jag kan hantera det så att ingen annan ska se det, så att jag kan dölja det och få en vardag. O ch jag kan nästan låtsas skratta men de är inte lika hjärtligt längre. Jag är nog bara uppfostrad sån. När nån försöker hjälpa mig försöker jag allltid va till lags och försökaer va tacksam för den hjälp jag får, men ingen av hjälpen har hjälpt. Jag tror inte de som hände i somras egentlgien va en sååå stor grej. Jag vet inte. Jag kan tänkta på de utan att gråta. Jag tror jag "skyllde" på de, för att de är en konkret sak som jag vet att andra "har rätt att bli ledsna över". MEn jag hade en dödslängtan redan innan, men förstår inte varför. O de skäms jag för. jag vet att jag har mkt jag borde va tacksam för, men jag känner de inte.

Jag önskar att du kunde hjälpa mig hitta en ny samtalskontakt. JAg tror att det är för att han är präst o religös som gör att de r svårt att prata med honom. O jag tror att jag gärna vill prata med en kvinna. som rä bra. som jag kan få gå hos under en tid. Inte bara en gång, för man behöver ha tålamod md mig, jag har svårt att lita på folk, för jag är van att de jag säger används emot mig. O jag är livrädd fört det. Jag vill kunna få chans våga lita på nån först. Jag ville oxå få hjälp med vart jag ska vända mig när plugget är slut. Då jag inte får komma till Er. Vart kan jag få träffa psykiater då? Jag klarar inte av att gå till psyk akuten, gjorde de en gång och de va hemskt, hjälpte inte ett piss, bara förvärrade. Och nu käner jag folk som jobbar där. VIll inte att dom ska veta. men vill träffa nån så att jag kan träffa samma psykiater, för jag orkar inte byta och bygga upp tillit varje gång. Och även där gärna en kvinna. Jag har heller inte råd att gå om de är för dyrt. vad ska jag göra då?

Jag kände mig totalt värdelös igår eftersom jag inte vågade säga nåt, hur de verkligen va. vet inte varför, men klarade inte de. O jag kände mig så falsk. Jag vågade inte visa dig heller hur jävla illa jag mår och hur klen jag känner mig. för jag har ingen "rätt" att må dåligt, men jag gör de. Jag vet inte vad jag har för anledningen, men allt känns hopplöst så går på rutin. Och blir helt förtvivlad när jag inte kan få ett slut på de. Och jag skämms nåt vansinnigt för det. Visst har gråten ökat efter sommaren, men jag känner inte att samtalen leder nånstans. Än så länge har jag bara upprepat sånt jag redan kommit fram till. Jag har inga ord för det, jag vet inte vad de är jag känner och jag får inte ur det. Vad gör jag för fel? MEn jag orkar inte av att gå upp, jag orkar inte låtsas mer. MEn jag skäms när andra frågar hur jag mår. Först sa jag altd bra, fast de inte vad det. Sen förstod alla att jag mådde piss, och då va de okej att säga att de inte va bra. Nu vet jag inte varför jag mår dåligt längre coh har gått tillbara till att säga bra, för jag klarar inte av frågan "varför mår du inte bra"? Jag har ingen aning.

MEn snälla snälla hjälp.. Jag hade sökt dig om de inte va för att jag inte såg nån annan utväg. Finns de verkligen inget du kan göra för att hjäla mig? Jag hade öndå laddat i ett och et halv år för att försöka prata med en psykiater ingen. och så kändes de bara ännu merhopplöst. Minns nog inget av de du sa igår. MEn va så arg på mig själv för att jag inte fick ur mig nåt när du väl gav mig chansen. Men jag vsste inte vad jag skulle säga. Jag vet inte varför jag mår så här. Men jag får panik. de torr jag iaf att de är. när jag gråter förtvivlat och inte kan sluta. När klupen i magen sprider sit till hjärtat. När jag inte kan andas, och måste kippa efter luft, samtidigt som jag inte kan röra mig, blir yr och oftast faller ihop på golvet, ilnd kräks jag, jag har kissat på mig. O jag bara ligger där och kan inget göra. Jag är livrädd för att dö. Samtidigt som jag bara väntar då att jag ska sluta andas för luften fastnar i halsen. O jag vill bara få ett slut på de. Jag struntar i åt vilket håll. Jag är mitt emellan liv och död, och vet inte hur jag samlar kraft att röra mig åt något håll. Hur jag tar mig upp över noll, eller iaf upp till noll. Jag vet att jag tycker synd om mig själv. Jag vill inte ha att nån annan ska göra det. Jag vill bara för mig själv känna att livet är något bra. JAg vill kunna få le. o jag känner mig stressad efterom jag tänkter på döden hela tiden. Att jag inte kan fokusera på nuet. Jag har alltid sett döden som en befrielse. så även sömnen. MEn nu kan jag inte sova. Jag kan inte äta. för allt jag får i mig kommer upp. även om de är svårt att få i mig nåt alls. Jag är inte hungrig heller. mår illa. O de snurrar jämt i huvet. o jag har ont i magen. o jag är orkeslös och får ont i lederna. O så blir jag till slut hungrig och proppar i mig allt jag kan få tag på.

Jag säger inte de här för att få medlidande. Jag behöver verkligen allt mer desperat hjälp. jag är rädd att jag ska sluta bry mig helt. o jag känner hopplösheten mer o mer. för jag vet inte vad jag ska göra. och jag vet inte vad de egentliga problemen är. alltså vet ag inte vad jag behöver för hjälp. men jag orkar inte ha de så här längre. Finns de verkligen inget kan jag göra?