Meningen med livet
Kära blogg!
Vad gör man när de gör så ont att andas att man inte längre vill leva bara för att slippa? Vad gör man när hjärtat håller på att brista, när de är för trasigt för att kunna fungera men fortsätter på rutin? Är de meningen att man ska bita ihop o härda ut då? Va är meningen med det? Vad ÄR meningen med livet? De måste finnas en anledning till att man plågas, eller hur? Ska vissa månniskor bara finnas för att lida, för att väga upp andras lycka? Är de rättvist? Om de inte är meningen vad men det ändå är så, vad ska man göra åt de? Hur bryter man en cirkel?
När varje andetag gör så ont att man inte längre vill leva bara för att sippa lida mer. När hjärtat redan sprängts i bitar o tårarnas flod förlängesen svämmat över. När det inte finns någon som lyssar eller ser. När man är helt ensam. När man inte orkar göra något åt de, för att man är upptagen med att härda ut att andas? Vad gör man då?
Jag gråter. Jag vet inte längre hur man slutar. Jag är trött. Men kan inte sova. Jag vill leva men vet inte hur. Jag vill dö, men vågar inte. Jag är egentligen inte rädd för att dö i sig. Jag rädd för att de ska göra ont. eller för att jag ska missa något efter min död. För att meningen med mitt liv ska komma där en dag, när de redan är försent.. De måste ju finnas en mening, eller hur? Någon gång måste den ju komma, det är väl bara en fråga om tid, eller?
Jag ser inga gränser. De är helt svart.
Du brukade kunna få mig lugn. Men nu finns du inte längre. Du finns i mitt liv. Men jag finns inte i ditt. O när ingen ser, o ingen lyssnar. Så vet ju ingen att jag finns. Ingen vet att de som verkligen inerst inne är jag, finns. Alltså finns de inte, eller? Är det då man är mer död än levande? Varför härdar jag ut? Är det bara pga av min nyfikenhet och envishet. Jävla envishet! Jag kan göra slut på plågan själv de vet jag. Men jag vågar inte. Ska mitt liv då ha varit för gäves? När allting faller, ska jag stå kvar. De va vad jag ville. Men jag verkar falla först av dom alla.
Vad gör man när de gör så ont att andas att man inte längre vill leva bara för att slippa? Hjärtat brinner och vill ut. Som om en spikklubba vuxit ut genom mitt hjärta o dess taggar har börjat skymta. snart smäller de. men när? jag orkar inte vänta. De gör så ofantligt ont. Vad ska jag göra? någon sa; de är inte din förlust, det är hans.. Pf, varför bryr inte hans sig då? jo för att det är hos mig smärtan sitter.
Ibland stannar tårarna ett ögonblick, för att jag ska hinna tänka en tanke. den här gången hann jag närstan känna en liten gnutta ilska. Jag vill bara få det ur mig. De känns som ett gift o jag försöker tvätta bort de men de kommer bara tillbaka. De som inte dödar oss gör oss bara starkare, sägs de. Hur vet men om man är död då? va? Tänk om jag är ett spöke. Ingen ser mig, ingen lyssnar, ingen vet att jag känner som jag gör. Varför? för att jag skäms. För att jag lärt mig skämmas för att mina föräldrar skäms. För att samhället lärt oss att det är fel att vara så. Jag vill se min mening med mitt liv innan jag dör. Kanske är de så att man inte får den verkliga meningen förrän vi är just; döda. o då är de försent för att påverka de. O vi människor har väl ändå en fri vilja..? ändå måste vi dö. Kanske är det de som är meningen med livet: att vi ska dö? I så fall kan jag ju vara lugn, för de är ju i alla fall en sak jag kommer lyckas med, nån dag, vara sig jag vill eller inte.
Jag har aldriv skrivit avskedsbrev. det är inte heller detta. Som jag sagt; jag är för feg för att göra de själv. Men jag har funderat på vad de sista jag är jag skulle vilja säga till en person. O det jag kom fram till borde ju vara de jag säger till varje männinska innan vi skiljs, för man vet ju inte när de är försent. Skulle de va "jag älskar dig", "hejdå",? Jag tror att jag skulle vilja säga "ta hand om Dig". För jag bryr mig så otroligt mycket om mina medmänniskor. O jag vill att dom ska ha det väl. Så om inte jag finns kvar här för att se till att dom är lyckliga, så måste dom göra de själva. Jag skulle vilja säga "jag älskar dig". För jag älskar väldigt många människor. Men jag är alldeles för feg för att säga något sådant. Jag har aldrig sagt de till någon. Och ingen har någonsin sagt de till mig. Jag fick de i ett sms en gång.. jag blev verkligen rörd, o visste inte vad jag skulle svara först... de va av min mor en gång för längesen. Men jag jag inte börjar..så kommer de kanske aldrig hända? Några kära personer i mitt liv förvann för ett tag sedan, o de sista en av dom sa va just; Ta hand om dig". Jag visste att hon skulle försvinna straxdärefter. Sen gav hon mig en droppe styrka inför framtiden..Hon sa"jag tror hon kommer bli en bra ..." o så sa hon yrket jag hålle rpå att utbilda mig i. MEn det är ju naturligtvis inte de enda minnena av betydelse jag har från henne. Jag har många vackra minnen. Kanks eär de så att jag redan upplevt så många bra minnen att de är dags för mig att må dåligt. O att det är därför jag mår som jag gör..? Jag måste kanske må dåligt för att väga upp de? Eller för att väga upp de goda som en dag kanske kommer hända mig? Nu försökte jag verkligen tänka possivit en liiiten stund.
Jag brukar faktiskt känna mig lite lugnare när jag sättermig här för att skriva. Konstigt. Men då är jag så fokuserad på att få ner första bästa tanke när den kommer samtidigt som jag fösöker att stava någorlunda rätt, att jag hinner inte tänkta dom där allra jobbigaste tankara. För de jobbigaste kommer ofast bara i små stötar, men sen är jag rädd från de ögonblicken tills nästa gång de kommer, ifall de skulle komma, så jag kan vara berädd...jag är aldrig berädd, även om jag VET att dom kommer. Dom swichar förbi titt som tätt. Några sekunder per minut hinner jag va andas ut, men oftast är jag så rädd så jag glömmer allt annat. Men varför är jag egentligen rädd? Vad är det jag tror ska hända? Jag är ju inte rädd för att dö, tror jag.. Jag är nog snarare rädd för att leva..
Jag önskar att de kunde få va jag som fick dian blickar, se ditt leende.. Du lovade att du skulle höra av dig snart, Du lovade!! o nu har du flickvän. O är förlovad! efter bara ett halvår!! vet att ni känt varandra länge, men jag ville bara få finnas som en liten liten ögonfrans i ditt liv. Nu finns jag inte alls. De är så det känns. jag vill bara bli gammal fort. få de överstökat. Få ett slut.
Ta hand om Dig!
Hejdå!
Vad gör man när de gör så ont att andas att man inte längre vill leva bara för att slippa? Vad gör man när hjärtat håller på att brista, när de är för trasigt för att kunna fungera men fortsätter på rutin? Är de meningen att man ska bita ihop o härda ut då? Va är meningen med det? Vad ÄR meningen med livet? De måste finnas en anledning till att man plågas, eller hur? Ska vissa månniskor bara finnas för att lida, för att väga upp andras lycka? Är de rättvist? Om de inte är meningen vad men det ändå är så, vad ska man göra åt de? Hur bryter man en cirkel?
När varje andetag gör så ont att man inte längre vill leva bara för att sippa lida mer. När hjärtat redan sprängts i bitar o tårarnas flod förlängesen svämmat över. När det inte finns någon som lyssar eller ser. När man är helt ensam. När man inte orkar göra något åt de, för att man är upptagen med att härda ut att andas? Vad gör man då?
Jag gråter. Jag vet inte längre hur man slutar. Jag är trött. Men kan inte sova. Jag vill leva men vet inte hur. Jag vill dö, men vågar inte. Jag är egentligen inte rädd för att dö i sig. Jag rädd för att de ska göra ont. eller för att jag ska missa något efter min död. För att meningen med mitt liv ska komma där en dag, när de redan är försent.. De måste ju finnas en mening, eller hur? Någon gång måste den ju komma, det är väl bara en fråga om tid, eller?
Jag ser inga gränser. De är helt svart.
Du brukade kunna få mig lugn. Men nu finns du inte längre. Du finns i mitt liv. Men jag finns inte i ditt. O när ingen ser, o ingen lyssnar. Så vet ju ingen att jag finns. Ingen vet att de som verkligen inerst inne är jag, finns. Alltså finns de inte, eller? Är det då man är mer död än levande? Varför härdar jag ut? Är det bara pga av min nyfikenhet och envishet. Jävla envishet! Jag kan göra slut på plågan själv de vet jag. Men jag vågar inte. Ska mitt liv då ha varit för gäves? När allting faller, ska jag stå kvar. De va vad jag ville. Men jag verkar falla först av dom alla.
Vad gör man när de gör så ont att andas att man inte längre vill leva bara för att slippa? Hjärtat brinner och vill ut. Som om en spikklubba vuxit ut genom mitt hjärta o dess taggar har börjat skymta. snart smäller de. men när? jag orkar inte vänta. De gör så ofantligt ont. Vad ska jag göra? någon sa; de är inte din förlust, det är hans.. Pf, varför bryr inte hans sig då? jo för att det är hos mig smärtan sitter.
Ibland stannar tårarna ett ögonblick, för att jag ska hinna tänka en tanke. den här gången hann jag närstan känna en liten gnutta ilska. Jag vill bara få det ur mig. De känns som ett gift o jag försöker tvätta bort de men de kommer bara tillbaka. De som inte dödar oss gör oss bara starkare, sägs de. Hur vet men om man är död då? va? Tänk om jag är ett spöke. Ingen ser mig, ingen lyssnar, ingen vet att jag känner som jag gör. Varför? för att jag skäms. För att jag lärt mig skämmas för att mina föräldrar skäms. För att samhället lärt oss att det är fel att vara så. Jag vill se min mening med mitt liv innan jag dör. Kanske är de så att man inte får den verkliga meningen förrän vi är just; döda. o då är de försent för att påverka de. O vi människor har väl ändå en fri vilja..? ändå måste vi dö. Kanske är det de som är meningen med livet: att vi ska dö? I så fall kan jag ju vara lugn, för de är ju i alla fall en sak jag kommer lyckas med, nån dag, vara sig jag vill eller inte.
Jag har aldriv skrivit avskedsbrev. det är inte heller detta. Som jag sagt; jag är för feg för att göra de själv. Men jag har funderat på vad de sista jag är jag skulle vilja säga till en person. O det jag kom fram till borde ju vara de jag säger till varje männinska innan vi skiljs, för man vet ju inte när de är försent. Skulle de va "jag älskar dig", "hejdå",? Jag tror att jag skulle vilja säga "ta hand om Dig". För jag bryr mig så otroligt mycket om mina medmänniskor. O jag vill att dom ska ha det väl. Så om inte jag finns kvar här för att se till att dom är lyckliga, så måste dom göra de själva. Jag skulle vilja säga "jag älskar dig". För jag älskar väldigt många människor. Men jag är alldeles för feg för att säga något sådant. Jag har aldrig sagt de till någon. Och ingen har någonsin sagt de till mig. Jag fick de i ett sms en gång.. jag blev verkligen rörd, o visste inte vad jag skulle svara först... de va av min mor en gång för längesen. Men jag jag inte börjar..så kommer de kanske aldrig hända? Några kära personer i mitt liv förvann för ett tag sedan, o de sista en av dom sa va just; Ta hand om dig". Jag visste att hon skulle försvinna straxdärefter. Sen gav hon mig en droppe styrka inför framtiden..Hon sa"jag tror hon kommer bli en bra ..." o så sa hon yrket jag hålle rpå att utbilda mig i. MEn det är ju naturligtvis inte de enda minnena av betydelse jag har från henne. Jag har många vackra minnen. Kanks eär de så att jag redan upplevt så många bra minnen att de är dags för mig att må dåligt. O att det är därför jag mår som jag gör..? Jag måste kanske må dåligt för att väga upp de? Eller för att väga upp de goda som en dag kanske kommer hända mig? Nu försökte jag verkligen tänka possivit en liiiten stund.
Jag brukar faktiskt känna mig lite lugnare när jag sättermig här för att skriva. Konstigt. Men då är jag så fokuserad på att få ner första bästa tanke när den kommer samtidigt som jag fösöker att stava någorlunda rätt, att jag hinner inte tänkta dom där allra jobbigaste tankara. För de jobbigaste kommer ofast bara i små stötar, men sen är jag rädd från de ögonblicken tills nästa gång de kommer, ifall de skulle komma, så jag kan vara berädd...jag är aldrig berädd, även om jag VET att dom kommer. Dom swichar förbi titt som tätt. Några sekunder per minut hinner jag va andas ut, men oftast är jag så rädd så jag glömmer allt annat. Men varför är jag egentligen rädd? Vad är det jag tror ska hända? Jag är ju inte rädd för att dö, tror jag.. Jag är nog snarare rädd för att leva..
Jag önskar att de kunde få va jag som fick dian blickar, se ditt leende.. Du lovade att du skulle höra av dig snart, Du lovade!! o nu har du flickvän. O är förlovad! efter bara ett halvår!! vet att ni känt varandra länge, men jag ville bara få finnas som en liten liten ögonfrans i ditt liv. Nu finns jag inte alls. De är så det känns. jag vill bara bli gammal fort. få de överstökat. Få ett slut.
Ta hand om Dig!
Hejdå!
Kommentarer
Trackback
