kolossalt genomtänkt

Hej!

Jag borde kansek förstått att de här skulle bli en prestations grej, jag har så mkt jag skulle vilja ha sagt, emn får de inte ur mig. o ibland säger jag sånt jag inte menar. Därför ville jag skriva en dag när jag kände mig någorlunda stabil. men sånna dagar har inte funnits de senaste. men som de är sagt, "those who matter don't mind, and and those who mind doesn't matter". Förlåt att du fått vänta, de va inte meningen att du skulle behöva vänta, jag är noga med att hålla vad jag lovar, även om jag inte lovar mkt, men här kommer nu; något.

jag vet inte var jag ska börja, kronologiskt? störst först? jag börjar m de som är jobbisgast just precis nu. De är svårt att be om hjälp när man inte riktigt vet vad de är för hjälp man behöver. jag vill kunna känna att de är på mina villkor. jag vill inte låta någon/något annat få bestämma över mig. jag hatar att behöva be om hjälp. jag har nog ett rätt stort behov av att få klara mig själv. För jag vet att jag innert inne är väldigt "stark". jag vet att jag kan. O jag vet oxå att det finns massor jag inte klarar av. Men jag har väl nåt behov av att få bevisa de, för mig själv. men varje gång jag försöker bryta mig loss så har devarit något som kommit ivägen. som just då verkar viktigare än min egen innersta vilja. o jga vill folja min känlsa. det jag själv vill. För när allt kommer kring så är det de enda som räknas. Att man mår bra. o jag har ofta trängt undan de för att ge plats åt någon annas vilja, eller för något "större syfte". O jag gör numera mkt för att de är något större, (inbillar jag mig) men de är iaf nåot som jag sjävl tror på. Jag har stora drömmar. stor a mål. o jag vet att dom kanske är lite väl stora, men jag kan inte minska ner dom, för de är dom som får mig att orka fortsätta. Jag tror att vi har val i allt vi gör. o jag väljer akitvt i varje ögonblick. Antingen går jag o sätter på tevatten eller så hoppar jag från balkongen. Antingen går jag o postar brevet eller så kastar jag mig framför tåget. o hittills har jag alltid valt livet. även om jag känt mig mer död än levande, o även om jag många ggr önskat att jag vågade välja en annan väg. jag är inte rädd för att dö lägne. jag är övertygad om att döden är en befrielse. för alla. oavsett hur bra eller dåligt man har de nu, så blir de bättre sen. MEn jag är oxå för nyfiken för att ge upp redan. JAg vill tro att de finns en mening med de här. med de som hänt, med de jag tänker, med mig. o jag är ibland rädd att min tid här ska ta slut innan jag hinner får reda på svaret, vad, o varför. Därför härdar jag ut, varenda jävla panikatack. även om jag har en utväg i varje situation. jag vill inte ge upp. jag är jävligt envis nrä de gäller något jag tror på. o jag vill bara inte leva detta livet. jag har försökt förändra min situaoin, många gånger. men jag lyckas inte. eller jo, men jag har bara inte hittat rätt. än.

Just nu känner jag mig väldigt ensam. ensam på många sätt. Jag är oxå rädd för att vara ensam. men jag är livrädd för att inte få vara de. Jag tänker mkt. har nog eg allitd varit så, jag vill kunna försvara de jag gör, för mig själv. jag har kansek inte alltid haft de så här dock. ibland har de gått för långt. kanske har jag ett kontrollbehov. jag gillar attha koll på aånt som går att kontrollera. kanske för att jag har ett mindre kaos på insidan. SÅ de är skönt att kunna "ha makt" över yttre saker. sen är de väl ett sätt att fly. jag är allid väldigt nogrann när de påverkar andra männsikor. men inte när de kommer till ig själv. jag kan gärna ha de stökigt hemma, kan nog oxå vara lat, även om inte jag själv ser de så. jag prioriterar en utstädad själ framför en ren diskbänk. Men sen är jag noga med vad andra ser. Jag fick nog tidigt lära mig att hålla uppe en viss fasad. o den sitter i. De finns vissa saken man gör, o sånt man låter bli, så är de bara. o jag hatar de. på vissa sätt är jag glad att jag är uppfostrad. är tacksam för att jag lärt mig äta m kniv o gaffel, o lyssna medan andra pratar.. men att inte säga vad man tycker för att .. ja varöfr??

jag är rädd för att såra männsikor. o jag är rädd för att själv bli sårad. kansek har jag blivit de många gånger, kanske är jag inte tillräckligt erfaren för att kunna ta de m en nypa salt. o de gäller ALLA människor. jga har så enormt mkt jag vill ge. o jag är så tröt på att ingen vill ha de. jag har lätt för att älska. svarare för att bli kär, eller hata. eller att ens bli arg. de känns så onödigt, man borde koncentrera sig mer på de positiva. jag skulle beskriva mig som en positiv person. glad. nyfiken. en som ser till att alla andra mår bra och är med. men inte längre. o den man är borde ju vara den man är här o nu. o då är jag nog mest tråkig, ledsen, gnällig, o jobbig, tyst, blyg, rädd, enasm.

Jag stod på willys för ett tag sen.. Skulle köpa chips. o jag stod nog där framför chipsstället en halvtimma-trekvart. för jag kunde inte välja. jag har beslutsångest, för att jag inte vill "såra" nån. "vilka chips ska jag köpa? Sandra gillar bäst sourcream, mamma gillar inte dom, utan vill nog hellre ha grillchips, hm, eller lättsaltade, men dom tycker pappa är tråkiga, då kan jag ju köpa en dipp,...vilken smak ska man ha då.." sen slog de mig. de va JAG som skulle ha chips. o jag kom fram till att jag inte ens gillar chips! De va en enorm befrielse. jag fattar om de låter knäppt men de va underbart. grejen är att jag tänker så om ALLT. Allt allt allt. kanske är de oxå lite av ett slykt beteende, jag konsenterar mig på de lilla osm faktiskgt inte spelar nån roll, för att de är för jobbigt att tänka på de som egentligen finns där o väntar på att få komma upp. o de är alltid redo att hugga till. o jag orkar bara inte. inte hela tiden.

Jag har känt mkt de senaste att jag "lever på minnen". o jag är inte 25 än! men de är inte ens några bra minnen! jag är nere nu, o då föröker jag hålla tag i dom få stunder som finns kvar att hålla tag i. men dom blir bara färre o färre. Dels för att dom eg inte är så bra. nrä jag mår dåligt så förstorar jag dom bara, o minns dom som fanatastiska, o så när jag analyserat, som jag allitd gör, o ser de som de va, så är inte alla minnen allitd så bra. de va inte bara solsken då heller. Sen har jag tänkt dom så många gånger att dom mist sin effekt. dom negativa minnena tar över. dom är fler. större. mäktigare. o jag vill itne låta dom ta över. jag vet inte varför jag ger dom sån makt. men de har dom . o jag har inte kraft nog att skapa nya.

Jag har funderat på vf jag allti gråter när jag ser dig i ögonen. jag klarar bara inte av de. Jag hoppas inte du tror att de är ditt fel, för de är de inte! men jag har sett något hos dig som jag saknar. vågar inte säga mer om de nu, men de är iaf inte ditt fel! Sen tror jag att de är lite extra jobbigt m just dig o Caro, för ani är dom enda som fakitsgt frågat. hur de är egentligen. vad som hänt. o jag tycer de är skönt att man i blhj kan få vara hur man vill utna att bli ifrågasatt på de sättet. Men samtidigt så betydde de mkt att ni faktiskgt frågade. Då blev jag tvungen att fråga även för mig själv. o de är lika jobbigt varje gång jag ställer frågan. För ibland är de nästan som jag glömt, jag gråter för ingenting, o till slut minns jag knappt varför jag är så deppig. jag bara gråter. försöker få de ur mig. även om de ligger nära inpå hela tiden. sen gör ju inte stress o krav o förväntningar saken bättre. o då koncentrerar jag mig på de. för o slippa de som är jobigt. ibland. ibland kan kjag ju inte heller sluta täna på de, o gråter för de. jag har insett att jag alltid blir extra ledsen när andra är glada. jAg blir så vansinnigt avundsjuk. inte för de "dom" är glada för, utan för att "dom" är glada i sig. jag vill oxå får vara gald. jag vill oxå skratta. jag vill iaf kunna vara glad åt dom! men numera blir jag bara avundsjuk ist. o börjar jag gråta, så är de kört. då kan jag inte sluta. då svämmar allt över.

Den här terminen började inte jättebäst. jag fick avslag från CSN, eftsrom .. lång historia kort.. jag fick ett skov, m bla stora problem m ögonen. så jag kunde inte läsa, visst jag kunde väl sjukskrivit mig, men då ade jag fått gå om ett år! o de har jag redan gjort. så jag chansade på att jag skulel bli bättre under sommaran så att jag kunde ta igen dom kurserna då. eftersom de va hemtentor bla så behövde jag ju itne göra allt på samma gång heller. trodde jag. men jag blev ju fan inte bättre förrän i augusti... så jag fick göra rätt mkt på samma gång iaf.. så jag läste tre kurser paralellt, o har två kvar, små men ändå, för att annars skulle jag inte få pengar, o annars skulle jag inte för göra praktiken. jag fattar inte varför jag tvignar mig själv hela tiden. men jag fixde de iaf. MEN, jag graät varje dag. jag åt inget. sov dåligt. inte konstigt att jag mådde dåligt när jag va hos dig. hade itne ätit riktig mat på 5 veckor. bara vätska, youghurt o ibland nån nutrilettpåse.... de va de enda jag fick behålla. även om jag försökte m annat så klart. men jag orkade inte tänka på dom problemen oxå. de va alltid mkt lättare när jag inte va ensam. så de gick bra när caro va med. sen va de till slut ingen ide att laga mat .. som jag visste skulle ta tid, tid då jag kunde plugga ist, o massa energi då jag ändå bara kräktes upp de. nu är de lite bättre iaf. jag fick gå kvar. fick pengar häromdan. men jag gråter fortfarande.

vem är då jag? jag kanske vet. kansek vet jag inte. jag vet vem jag vill vara. men orkar inte vara henne. o jag hatar att jag inte orkar. för jag vill inte nöja mig med mindre. jga vet inte riktigt hur du ser mig. hur jag framsäller mig i blhj. visst jag är uppfostrad, på vissa områden, men jag har inte så bra koll. eg bryr jag mig inte. för JAG vet. o jag vill att de ska räcka. o i just blhj, så tycker jag att de gör de. o de är väl därför jag tycer om människorna där. Man får vara recis hur man vill, alla får vara med, man är välkommen oavsett allt. Samtidigt söker jag någon som "bevittnar mitt liv". Jag har under perioder lika gärna kunnat legat död i min säng hemma i flera veckor utan att någn märkt de. lever man då? finns man fortfarande om ingen märker de? o om jag inte visar vem som verkligen är jag, finns "jag" då? jag villa tt de ska räcka med att jag vet. att jag är trygg i mig själv. men jag tvivlar. jag vill kunna, våga, få chans att finnas. för jag tror att vi lever genom varandra.
 "happinses is only real when shared". Vad spelar de för roll om jag skrattar om jag inte delar de med någon. Jag bryr mig ommånga. mkt. jag önskar att jag kunde känna att de fanns någon som brydde sig om mig. som inte får betalt. jag vet att de finns folk. men jag känner de inte. o där är oxå ett dilemma. för jag känner inte att nån förstår. men jag vågar ju inte berätta, o hur ska jag kunna förvänta mig att nån förtsår då? jag hatar förväntningar. o den värsta känslan som finns är när någon är besviken på en. därför försöker jag att inte ha förväntningar på andra. jag vill inte ställa krav. jag vill att de ska vara kravlöst. jag försöker ge så mkt jag kan. Hoppas ju alltid att jag ska f lite respekt tillbaka för de. men försöker att inte krava nåt. för de är så jag VILL att de ska va. o man ksa behanlda andra som man själv vill bli behandlad. mkt citat idag.

jag bråkade m en vän nu i vekcan. jag hatar att mista männisokr. jag bryr mig allitd. jag kan itne sluta. jag är inget helgon, venrlkigen inte. men jag vet inte hur man låter bli. personen i fråga ville inte veta av mig mer. o av kärlek till denna perosn kan jah ju inte annat än att respektera de. emn jag hatar de. jag ljög, så de är mitt eget fel. o jag minns att jag gjort de en annan gång, o jag svor att aldrig göra om de. men de gjorde jag. o nu tänker samma sak, jag ska aldirg göra om de. för de gör så ont att göra någon besviken. att såra någon. han förlät mig. o eg va de inte ens mitt fel. inte om man ser de utifrån. han e en dålig kille. ett as. han ger mig ingen som helst respekt öht. men om  jag inte har honom, vad har jag då? han är ingen bra vän. jag trodde att "då blir jag iaf itne kär o sårad". o jag vet inte hur jag kunde tänka så, men fick mig att mår bra under små stunder. i början va de mest för att komma över en annna "vän". jag ville inte sluta äslaka honom, o va rädd att jag skulle göra de om jag träffade nån annan. vi bröt i samma tid som jag blev sjukskriven o började äta antidepressiva. o jag va ju inte särskiltl intresserad av sex då. de fanns lixom inte. men så bytte jag medicin, o då kom lusten tillbaka, lite. o jag försöker desperat hålla fast i allt som får mig att må liiiite lite bra. o jag tänkte att sex är ju nåt konkret, så jag förökte. o jag tycker inte om att jag gör de jag gör. gjorde. men just då behövde jag kasneke de.. kansek. jag har nog förstorat de vi hade, för jag vet ju att jag mådde som sämst när jag va m honom, ändå "va han allt". o "om jag bara får va m honom så blir allt bra". klart jag vet att de inte är så. men tankarna finns. jag kan inte träffa nån på de sättet nu. tror inte ens de är möjligt. jag känner ju inte ens att jag är mig själv. sen vill jag kunna må bra av mig själv innan jag börjar bygga något med någon annan. jag är rädd att bli "beroende" av honom. jag vill klara mig själv. samtidigt som jag ju gärna håller fast vid allt som får mig att må bra. o får någon mig att må bra så vill jag inte tveka. men att må bra o va kär kan gå hand i hand, men är inte samma sak. o i nuläget har jag nog svårt att känna skillnad. för alla känslor är diffusa. o svaga. utom sorgen. kanske söker jag bekräftelse. om jag inte har honom, vad har jag då? men jag vill inte. inte egentligen. o jag hatar att jag gör som jag gör.  

återigen. vem ä jag. Vem tror du att jag är? Jag vet inte riktigt hur jag har framställt mig i blåshjudssammanhagn. Vsst jag är medveten om vad jag gör. ibland. men jag har inte jättekoll på just blhj. Jag tycker eg inte om den personen jag är där. tyst, blyg, flyter med. Jag brukar oftast vara en glad person. Som tänker positivt. SOm ser till att andra mår bra och är med. att mina vänner trivs. Jag är ofta den påhittiga. men med er är jag motsatsen. kanske inte helt motsatsen, men jag känner mig själv som väldigt tråkig, tyst, gnällig, jobbig. tråkig. tråkig. Jag förstår faktisgt inte varför folk ens pratar med mig  när jag är där. Men d eär väl de jag gillar. Många där har mkt energi, o tycker om att ge av sig själva. Då fäår dom gärna göra de. jag har inget behov att att stå i centrum. Jag säger inget efterosm andra pratar. jag behöver inte. e de är skönt o sätt o vis. jag kan släppa kontrollen, direktionen fixar, jag kan flyta på o de löser sig ändå. folk har allit kul även om inte jag gör nåt. MEn de är absolut ingen person jag vill vara. jag vil inte vara sån. men där får jag möjlighet att vara de. o då tar jag chansen. samtidigt som jag itne orkar slåss om uppmärksamheten. jag KAN göra de om jag skulle behöva. men jag känner inte för de. däremot är jag sjukt trött på att behöva försvara mig o de val jag gjort kring utbildning. "gärna logoped, men först ett riktigt jobb". ha_ha. de kanske man kan va snäll o le åt första gången man hör de. o jag fattar de är inte de. men de brjar bli för mkt. varför kan jag int efå bestämma de själv!? nu säger jag inte att Du har sagt nåt. men har känne rofta att jag "borde" frösvara de, men jag vill inte. jag är trött på de. de räcker väl att jag vet att jag vill de, eller!? varför skulle de va så mkt bättre att va läkare.. eller nåt annat? visst, jag ser många poänger, o de är absolut ett bra yrke, de säger jag inte emot, men jag har väl rätt att få välja åt mig själv!? o de är inte bara i blåshjuden jag känner så. klart att de är hirarki inim vården.. hade de varit för pengarna hade jag itne valt detta i första hand. jag vet att du gjorde reklam för Torsby nån gång o så att "där jobbar man i team, här har vi en patient, vad ska vi göra för att lösa problemet på bästa sätt". väldigt fritt citerat =) men vad hände med de där??? suck.

sen kom jag på mig själv här nu.. ang om att jag har så mkt jag vill ge. Egentlgien är jag nog rädd för att ge. iaf att ge för mkt. Jag är väldigt mån om min integritet. jag är rädd om mig sjäkv på de sättet, på en del områden. många områden. rädd att bli sårad. säger inget om ingen frågar. det är mitt, det är jag. De får ingen ta ifrån mig. därfäör jag jag kansek inte alltid så öppen. men jag ärlig. o allt annat syns. jag tror att om man bara vill se, så är jag nog ganska klar o tydlig.

MAmma har makt över mig. kan inte säga emot henne. jag har nog ofta lagt band på mig själv o vad jag verkligen känner. ffa ilskan. O jag är arg över många saker. vissa personer. vissa händelsrer. men allt kan jag inte skylla på någon/något. o var gör jag av den ilskan?? Jagvet inte hur jag ska få ur den. jag har nog eg bara varit rikgit arg på min syster. vi har skrivkti på varandra. o de kan vara vannsinnig skönt ibland. antgligen har vi bråkat om att någon "lånat" ett hårband utan att läman tillbaka de i tid eller nåt annat viktigt. men en urladding är ofta bra. men jag vet inte hur. jag tycker oxå att d eär gasnka onödigt att bråka. bättre o prata om de lugtn. kanske är jag lit e mer "sån" eftersom min mor gärna brusar upp för minsta lilla grej o jag ofta blir lite rädd för henne då. men många bråk är onödiga. bättre att tänka positivt. fixa de som går att fixa. men resten? jag "orkar" inte bära inne på den, o orkar inte släppa ut den. jag försöker omvandla den till nåt annat.. träna. styrka till pluggandet. vad som helst. men jag orkar inte. så jag gråter. mängder. ibladn vet jag int elängre om jag är arg eller ledsen. för sorgen finns alltid där. de rä iofs inte alltid jag kan gråta heller. o de är nästan värre. för likgiltigheten skrämmer mig. jag sa att jag inte vet hur man slutar bry sig. men egentligen är de just de jag är mest rädd för. jag är livrädd för att tappa viljan. den hänger ofta på en skör tråd. jag har eg ingen direkt vilja längre. men jag har iaf viljan att vilja! de är min dröm just nu.  



Jag är rädd för många saker. o en vän till mig sa en gång att han trodde att frihet uppnår man när man inte längre är rädd. o jag tror de kan ligga något i de. visste, vissa saker kan de vara bra att vara lite rädd för. MEn jag vill itne att de ska hindra mig, hålla mig tillbaka. Jag vill kunna få känna mig närvarande i nuet. här o nu. o känna att de är något bra. skunna få känna hur de verkligen känna att skratta spontant. Jag är livrädd för att tappa viljan. att vilja kämpa, att vilja något. De här är jag. just nu. Sen får vi se vem jag förvanlar mig själv till.

I tidernas begynnelse. Joas gardell. Kom ketchup så går vi. DIna problem är egentligen bara förklädda möjligheter. ELelrr tvärtom? Alla dina möjligheter är egentligen bara förklädda problem.

k5s9t-9gq5z-iurti

Va e de för fel på mig? varför kan inte jag vara stabil?

Varför ska jag sakna dig så mkt? så mkt att de gör ont. Jag saknar att han valde nån annan framför mig. Ja vill oxå få känna mig älskad. behövd. synas. jag saknar honom leftersom jag saknar någon. jag saknar de vi hade. o jag hatar att han inte vil ha med mig o göra. inte ens ill ge mig lite. För utan honom vad har jag då?

Jag vill känna att d eär på mina villkor. de känns extra svårt o konstigt att be om hjälp när man inte vet vad för hjälp man behöver. jag vill veta vad jag ska säga.

De va visst betydligt svårare att skriva till dig än jag trodde. men jag behöver ju inte skriva allt på en gång. bara att du vill lyssna har gjort mig mer lugn den senaste veckan. att be om något man verklingen behöver är så mkt svårare än att be om nåt ytligt. dumt egentligen. men så känns de.

Nu ska jag försöka skriva som om jag skulle skriva till MB. Jag ska tala till dig när jag skrver. Så ser vi vad de blir.

PÅ torsdags ska jag åka hem till Orust o då ska jag kolla på tyg till att ev sy en klänning! va kul de skulle va.

Okej, nu har jag försökt länge o många gånger, o de finns nog inget lätt/rätt sätt att börja. O jag vet inte vad jag vil börja berätta om. De finns nog mkt jg skulle vilja berätta om, men vågar väl inte ta allt dirket. vem är jag. vem vill jag vara. vem ni tror att jag är försöker jag att inte bry mig om, o vill ju så klart veta, även om jag försöker låta bli.

Jag är komplex, och har många olika sidor som jag visar olika starkt beroende på vem jag umgås med och beroende på situation. Jag är ju så klart alltid ändå mig själv, men "jag" varierar mycket. O eftersom jag inte riktigt har svaret på frågan om vem jag själv är så kanske de är bäst att förklara hur jag är i olika situationer, med olika personer, så kanske Du en dag kan berätta för mig  hru jag är. =)

TÄnkte attjag skulle börja med nåt kul. o sex brukar ju alltd va kul att prata om. Så dagens tema oxh rubrik blir jsut SEX. MEn jag kommer antagligen inte kunna hålla mig till ämnet ändå.

"en vän är en person som vet var man varit, accepterar vad man blivit, o ändå, varsamt, låter dig växa". "Va mot andra som du sjaäl vill bli behandlad". o viktigast av alla: Ad imo pectore. Jag vill göra saker helhjärtat. annars är de inte värdigt nog. JAg vill kunna gå in i saker/situationer, men hela mig o vara närvarnade i nuet där o då, o känna att de är något bra. De är en dröm. En av MÅNGA. jag har stora drömmar, kanske lite väl stora, men jag kan inte krympa ner dom, för de är trots allt tron och hoppet på att de ska gå som får mig att orka fortsätta öht. 

Blir kanske väldigt osammanhängande. O hur jag förväntar mig att du ska fårstå när jag ite ens gör de själv vet jag inte, men jag gör de ändå. Jag hatar förväntningar. krav. villkor. Jag vill itne ställa några villkor. Jag vill kunna älska alla männsikro lika mycket. Jag vill inte lägga värde i något som eg inte betyder något, o när de väl gäller så går jag alltid på min inre känsla. Den är det enda som räknas. VIsst jag ger vissa personer mer kärlek än andra, men jag försöker alltid, o jag har enormt mkt jag vill ge. o Jag är så trött på att ingen vill ha de. Jag kan naturligtvis inte tvinga någon. Jag ger, o jag får respektera deras vilja. men jag ger i tysthet, o jag torr inte de finns något jag skulel vara rädd för när de verkligen gäller. Lätt o säga eentligen, för jag är rädd för många saker. väldigt många saker. mEN om man inte är rädd så kan man ju inte vara modig =) Jag är rädd för att förlora människor i min närhet. jag är rädd för att vara ensam. Jag är rädd för att inte kunna få vara det. Jag är livrädd för att tappa viljan till att vilja leva. jag är rädd att såra, svika någon. jag är rädd att själv bli sårad. jag är rädd för att nuet ska gå förbi utan att jag ska förstå. jag är rädd för att jag aldrig kommer att förstå. Jag är rädd för att jag inte ska hinna finna min mening innan min tid här är förbi. jag är rädd att de inte ska finnas någon mening finna. Jag är rädd rädd rädd. MEn i slutändan. nrä allt kommer kring, så spelar bara känslan av här o nu någon roll. o jag är rädd att jag inte ska få känna en positiv känsla de sista jag gör. jag är INTE rädd för döden. inte längre. jag är övertygad om att döden är en befrielse. Att va som än händer här, så blir de bättre sen. Vår tid kommer, när vi får leva på riktigt. Jag är glaet avundsjuk på folk som rä lyckliga. Vf kan inte alla få vara de? Vf kan inte alla få känna på de, o njuta av de, iaf en liten stund? Nu säger inte jag att mitt liv är helt miserabelt o att jag aldrig skrattat, för de har jag. gör jag. men jag är inte nöjd. jag trivs inte. jag vil inte ha de så här. Men jag vet inte hur, o jag orkar inte förändra min situation. jag har försökt, många ggr, o en ågn trodde jag att jag lyckades, men jag hade visst fel. o ska jag okar göra de igen, behöverjag tro att förändringen ska gå väl. o jag har svårt att tro just nu. på något öht.

Jag tror att vi har ett aktivt val. Antingen går jag o sätter på tevatten, eller så hoppas jag framför tåget. antingen sätter jag mig o ringer en vän eller så hoppar jag från balkongen. o hittils i varje ögonblick så har jag valt livet. Men jag tror att döden finns där för att ta emot oss när vi inte orkar mer. jag tror att de finns något som väntar där. i en annan tid. vad vet jag inte. o jag är eg inte alls övertygad. jag tvivlar. mkt. men de är mitt hopp. jag tror att vi s ka kämpa här, jag har mkt kvar att lära o jag är alldells för nyfiken för att välja en annan väg, för även när de gäller så är jag osäker. o jag väljer de säkra före de osäkra. jag säker en trygghet. någt att få växa utifrån. en tro. en vän. en familj. en känsla. någonting att följa. jag är trött på att vara ensam. ensma med alla tankar. o många är så mörka att ingen vill höra dom. o jag kommer aldrig fram till nåpgot, o vem vill lyssana då? För i slutändan bryr vi oss mest om oss själva, o den inre känslan är de ensa som räknas. Har vi inte viljan att fortsätta så spelar inget annat nån roll. jag söker någn som vill "bevittna mitt liv". någon som ser mig. syns man inte så finns man inte. om jag inte får uttrycka de som innerst inna är jag, om ingen ser de, så spelar de u ingen roll, då finns de ju inte. jag önskar att jag kunde tänka att "de räcker att JAG vet". att jag vet för mig själv. MEn de gör inte de. samtidigt som de faktigt gör de. jag ä r så vannissning trött på att behöva förklara mig, hävda mig, försvara mig. Varför ska jag behöva försövara det som är jag? De är väl därför jag tycker om Blhj. de spelar ingen roll vem/hur/vad du är , men du är hjärtligt välkommen. alltid. Jag tycker eg inte om den personen jag är i blhj. jag vet eg inte rikgit hur jag framställt mig själv, vad ni tror om mig, men jag tyker inte om den rollen jag har, som jag tagit. de är ingen perosn jag vill var ai längden. men samtidigt så är de en plats/roll jag annars sällan har, o de är väl därför jag tagit just den rollen. jga känner oftast att jag flyter med. säger inget. tycker inget. gör inget. men jag får ändå vara med. jag tycker jag är den tråkigaste personen i världen, ffa just nu, o jag fattar aldrig era skämt, o jag är inte bra på att spela.. men jag får va med ändå. Sen ogillar jag skarpt de faktum att jag ofta blir i frågasatt som logopedstudent. de är helt okej att folk frågar. o jag vill kunna, jag KAN, resa mig o säga ifrån, de kan jag, utan tvekan. men jag vill itne behöva. jag kansek förväntas göra de. jag känner ofta att jag borde. o just därför gör jag de inte. folk får tycka vad dom vill om logopeder, o om mig. JAG vet vad jag gör o varför o de räcker för mig. Sen känner jag ofta att jag borde försvara mitt val. varfr "bara logoped". o jag har frågat mig själv de många gånger. o jag tvivlar. jag är inte säker. men jag vill inte bli läkare heller. vf är de så mkt bättre än nåt annat? nu säger jag inte att de är nåt fel på att vara läkare, absolut inte, o jag säger inte att Du sag detta, men de är en känsla jag får när jag är i blhj sammanhang. jag KAN försvara mgi, o de mesta av de jag gör. visst inte allt, o för varje gång jag blir ifrågasatt måste jag u tänka eter o försvarar jag ju även för min egen skull. o bli starkare i min egen tanke. vf logoped? hade jag velat bli något annat så hade jag sökt nåt annat. jag tror att vi kan göra vad vi vill md våra liv. o logoped är inte hela mitt liv, utan en del av ett delmål. o jag vet inte om de är "rätt" väg. hur ska jag veta de, när jag inte vet vad mningen/syftet m min tid här är öht? men jag har en stor dröm. ett mål. lite större än alla andra av mina drömmar, o de är inget jag tänker berätta om, du kan säkert gissa en del, men de är hemligt. men jag hoppas jag ska kunna lära mig förmendla de jag tror utan aatt behöva använda ord. utan att behöva be om hjälp. de är min dröm. o jag vill dela den, göra den större, sprida den, för jag kan inte klara de själv, de vet jag oxå, men jag vill göra de på mina villkor. utan att tvinga någon annan till något.


åter till dagnes tema. Jag hatar att behöva lämna människor. jag försöker respektera att alla människor inte vil vara en del av mitt liv, men jag vill kunna få ge dom kärlek ändå. igår bråkade jag med en "vän". jag bråkar sällan. lir sällan arg. kan bli riktigt förbannad, men VÄLDIGT sällan. dom gånger de hänt går typ att räkan på en hand. men igår va en sån fight. o jag är vannsinnig envis nr jag vet att jag har rätt. men vet jag att jag har rätt, då har jag inte fel. är lite rädd att du ska dömma mig nu, få en annan bild av mig, men jag vet inte vad du har för bild av mig just nu heller, o jag vill ju kunna stå för allt jag gör, o ag VILL kunan pata om allt med alla, även om jag inte gör de. jag står inte fö de här egentligen. de är väl därför de är jobbigt att berätta. för de här är INTE jag. eller jo, de är väl jag, de är ju jag som gjort detta. men de är inte så här jag vill att de ska vara. jag tycker inte om de jag gör/gjort. jag ljuger aldirg. jag vill kunna stå för den meningen. men de är väl inte helt sant. jag minns en gång jag ljög o jag svor att ALDRIG gör aom de. de är den nsät värlsa känsalan i världen, att göra någon besviken. ffa en person man bryr sig om. o efterom jag bryr mig så vannsinnig så får jag ofta känlan av att jag inte räcker till. jag är absolut inget helgon, d eär inte de jag förösker säga, jag änskar att jag kunde bry mig mindre. o jag bryr mig väldigt lite om ytliga saker egentligen. ibland kan jag folusrera på dom, mest för att deverkliga problemet är så mkt jobbigare jsut då. då är de lättare att tänka på dom riktigt små sakerna. som vilken fäg man ska ha på servetterna för att de ska passa så bra som möjligt till gardinerna. men jag bryr mig mkt. o jag är väl glad över de oxå antar jag. men jag är ju lite av ett kontrollfreak oxå, o vill gärna ha koll på läget, (oxå en anlednign till att de är så skönt att bara få flyta med i blhj, att ha en plats där man slipper göra nåt o ändå händer de saker, trevliga saker oftast.) Sen är jag väl ingen grupp männigka. jag gillar småskaliga aktiviteter. intima samtal. kasnek för att de är då de djupare tankarna oftast kommer fram. o jag tycker om att höra om sånt. jag är oerhört lojal. o de förösker jag vara mot alla.

Hurs som helst. min "vän" o jag bråkade igår. o de va för att jag ljög. Jag ljuger annars bara  när folk frågar  hur jag mår o jag svarar "bra". ibland. ibland är de sant oxå. men annars skulel jag säga att jag aldrig ljuger, därmot undanhåller jag ofta infrmation. många tycker ju att de är samma sak. de tycler inte jag. jag säger oftast inget om ingen dirket frågar. men frågar nån så kan jag inte ljuga. jag kan bara inte. o vill inte heller för den delen. De är väl en av anledningarna till vf jag gråter så fort jag ser dig nu förtiden. de är många anendingar, men är inte ditt fel magnus, o de hoppas jag att du vet o fröstår. o de är eg nåt positivt. men många vet att jag mår dåligt. o de är asjobbigt att prata om de, o de mäsker väl "folk". eller väl o väl, de är klart att dom gör, o jag är glad att många respekterar de. för de är de itne alla som gör. beroende på var man befinner sig o med vilka personer. (läs typ orust o släkten, dock inte menat alla). Men de är oxå skönt i blhj att man kan tom få va asledsen o ändå få va med. jag gillar de. att alla får va med. jag har varit mobbad, o utfryst o utanför, mnga gånger. o vill gäran motverka de. hur som, du o Caro o elin är fakitsgt dom enda som faktisgt frågat hur de är egentligen, o vad de är som verkligen hänt. o jag vlev nog lite chokad av frågan, varje gång. jag har inte berättat för någon. men varje gång har jag blivit tvungen att ställa frågan till mig själv. o jag har tvingats svara på den. o de är väl de som är så jävlaj jobbigt. ibland vet jag inte längre varför jag gråter. vet bara att de gör ont o att jag är arg o ledsen. men så ställer nån frågan, o jag måste tänka på de precisa. de jag helst av allt undivker att tänka på, men som jag tänker på i varje ögonblick. o de är inte bara en sak. hade de varit ett av problemen som hänt hade de säker gått förbi untan att knapt märkas, eller jo, men de blev ju tusen ggr värre när de dels byggts upp under lång tid, o sen händer allt för mågna otrevliga saker samtidigt. då blev de för mkt. o då va jag ju tvungen att ta tag i de gamla oxå, just för att allt smälte samman o jag inte kunde urskilja vad som var vad. de kan vi ju återkomma till, för nu känns de som jag sagt för mkt. för varje gång jag berättar något så käner jag mig mero mer naken. o jag vill bli "fri". jag är enormt långsint. o allt tar lite tid för mig. som kräver insikt, o att jag verklgien ska förstå.

Jag är rädd för att bli kär o jag är rädd för att inte bli de. just nu tror jag inte ens jag kan bli de, då jag kanppt kan känana glädje.. men jag har lätt för att älska. men sen vill jag kunna må bra i mig själv innan jag börjar bygga nåtot med någon annan. jag vill kunna klara mig själv. jag vill inte bli beroende av honom fö ratt kunna må bra. samtidigt som jag ju inte vet om jag nånsin kommer bli bättr eän så här.. de kanske dröjer 60 år till. ska jag då leva i väntan? nej tacck. jag har väntat hela mitt liv på något. på bättre tider. jag vill leva nU!!!!!!!!!!! o jag ä trött på att vänta, sen kan jag gra de, sen nrä jag blir frisk så kan jag göra de... SUCK! jag vill träffa nån som vill dela sitt liv med mig, o gå brevid mig. tillsammans med mig. o jag vill kunna finnas där på samma sätt för honom. jag vill kunna vara ett stöd för honom oxå. o de tror jag itne kan kan vara för någon nu. fast dee är samtidgit tusen ggr lätare att ta hand om andra än att hjälpa sig själv. så på samma sätt som jag vill vänta, så vill jag ju hålla fast vid allt som kan få mig att må bra.. o om någon kan få mig att må bra, vf vänta? om jag bara börjar må bra, få kraft, så kansek de inte spelar nån roll varifrån kraften kommer. de låter inte sunt, låter mer desperat. men jag är ju iaf medveteom om de. samma sak som med att söka hjälp. jag har fått hjälp. men slutat. o vet att jag behöver mer hjälp. men jag väntar på att jag ska få mer kraft att orka ta tag i de. att orka söka hjälp. men samtidigt vet jag att jag inte mår bättre o inte får mer kraft förrän jag sökt hjälp. delemma.

Så i ett desperat försök att lunga min längtan. så träffar jag dåliga män. o jag tycker väl inte att de finns dåliga männsior egenlitgen, men dom jag råkar träffa är oftast dåliga. faktisgt. idioter, med dåliga åsikter.. eller ja.. dom får väl tycka o tänka vad dom vill så klart, men ibland undrar man om dom tänkt öht. som behanöar mig helt utan respekt, o som är män. o jag vet att du inte gillar begrepet, o jag tycker de är en fin tanke du har, o jag vill gärna va med o sprida den vidare! men när de kommer itll sex så gillar jag män. dvs jag vill ha sex med människor som har en kuk. o nu lät de som jag ligger rutn o de gr jag verklgien inte heller. absolut inte. inte för att de enligt mig eg spelar nån roll. suck. jag skulle behöva en extra hjärna där jag kan dels lägga allt som jag själv inte orka tänka på ju st nu, o dels som kan se på saker o ting utifrån, objelktvit , så jag vet hur jag ska agera i vissa situatioenr. men.. jag blir allid sårad. o jag har försökt att låta bli att bry mig så, men jag vet fan inte hurman gör. o då menar jag krng alla människro. jag träffade en man för ett tag sen som jag fört träffade mest för att komma över mitt ex. insåg att jag inte haft sex m någon sedan honom, o jag skanade honom fortfarande o tänker på honom varje dag, trots att han har flickvän, sen ett o ett halvt år, dvs samma vekca som jag o han gjorde slut. du kan u räkan ut själv va som hände. typ. jag respekterar så klart att han inte vill ha med mig o göra. men jag "vll" lixom inte sluta ge honom kärlek, bara för att han är ett svin. de inneböär ju eg bara att han behöver de extra mkt. fast jag vill samtidigt hata honom o va arg på honom, de hade varit lättare. men samtidigt vill jag inte släpa honom. så jag ger honom kärlek i smyg, o jag skulle inte tveka att hjälpa hnom om han skulle behöva mig,  jag skulle inte "ta honom tillbaka", men som vän, absolut, även om jag kasnek ldirg kommer kunna lita på honom på samma sätt igen. men han vill inte. o jag får respketera de. o de är klart att de bli ju ännu värre när man vill ha något man vet att man inte kan få. då vill man ju bara ha de ännu hellre. fast eg vill jag ju inte ha honom. han är en idiot. på många plan. men samtidigt så inspirerade han mig o stötad emgi mkt när jag mådde som sämst. o han va min bästa vän under en period. o de har betty mkt. men men.. därför började jag träffa den här anda perosnen. o sen va de ett enkelt o konkret sätt på något man kunde göra för att må bra, där o då. sex. de va eg så de började mellan mig o mitt ex oxå. jag måådee dåligt. men han fick miga tt slappna av. iaf en stund . o tänka på annat. fast när jag mådde som sämst va de ju så klart inte tal på sex.. verkligen inte.. då va de andas o hålla sig vid liv som gällde. men sen, där jag bytte antdepressiva o sexlusten kom tillbaka. jag har väl allti varit en ganska kåt person. mn sexlusten försvann ju när jag blev deprimerad. va ju inte så att jag va sugen på nåt öht direkt. allra minst sex. men sen nrä jag insåg att sex fick mig att slapna av utan att få panik, då hållt jag hårt i de. men så blev jag väl "kär" elle nåt. jag tror att jag försotrat mkt av de som eg va. men jag mådde piss. o han fanns där. den enda som faktisgt kändes som fanns där då. han blev min hjälte. idol. förebild. klart jag satte honom på en pedistal. o han sitter kvar där, fast jag vet att han inte förtjänar den platsen. men de finns de många andra som gör, men de känner jag inte lika tydligt. jag känner ofta att jag "lever på minnen". eftersom nuet är för jobbigt. men samtidigt så är inte allaminnan så jävla bra.  o dom positiva börjar tröttas ut, o de negativa blir tydligare. o jag har inte orka att skaffa nya.

Nu måste jag sova. borde gjort för länge sen. men bättre nu än sen. såg frästen en trevlgi o sög undersköterska idag. mats hette han. trevligt :)

Idag tänkte jag diskutera de här m morgonrutiner. blåbärssoppa o müssli. de är så synd att du är så söt. när MK gjrde slut. olofshöjd. stress, gråt, glädje, kärlek. Äkta kärlek tar aldrig slut. inte sant?

Nu ska jag försöka skriva brev till MB. Men vad ska jag skriva? får helt tankesläpp. nu när jag skat att jag vill berätta för honon, så vill jag ju göra de oxå . MEN v svårt de är...

"Alla sagor har ett slut. Men i livet är varje slut en början. " - citat från slutet av filmen "uptown girls".  (om man har modet o kraften att hålla ut).

Everting has a beginging, evrything comes to an end, take it or leave it, you better belive it, be my lover, be my friend.

Out of the light like a star like a hero, love will survive
Taking the fight is the life of a hero, staying alive
This is the story of love and compation, only heroes can tell.

Love.
Only love will survive.
Heroes can live on their own,
But heroes nerver die alone.

Idag hade jag min första patent nånsin. Galet. de blev ganska påhoppat, va inte beredd, o den förta blev en Sväljningsbedömning. De du! Min handledare o en student till va emd i rummet, men jag gjorde bedömningen, o patienten hade svår afasi oxå så de va inte allt för lätt, men de gick bra. o Handledaren tyckte att jag gjorde bra ifårn mig. de va iaf va hon sa nu. Få se vad hon säger imorn när vi har genomgång av detta igen.

Pratade m CO igår om att jag är så trött på att behöva motivera mgi hela tiden. Motivera/försvara mitt val, varfrö just logoped. Vaför just ngot öht. vf inte läkare... men man får faktigkt chansen att nå n människa på djupet. o de är en ära. att kunna hjälpa någon att uttrycka sig. De är faktisgt de. Inte bara dom där "ytliga" samtalen, som läkaren böts av, "jag har ont här hjälp".. o så skrivr man ett recept o så är de klart. Jag tycker om dom där intima samtalen , dörtroeligheten, nrä man får se hur en annan människa tänekr. de yttres pelar ingen roll i slutändan, då är de va en perosn innerst inne verkligen tycker tänker o känner som räknas. o att å hjälpa en mäniska att utrycka sig o få visa vem den personen är på insidan tycker jag är en otrolig chans. Komminikation. Visar vilka vi är, berättar att vi finns. vem jag är på insidan. o de är ju de som räknas.

Varför är jag räd för dig MK? Jag är rädd at inte få vara din vän. att inte bli älskad. ja är verkligen sårad av att du inte vill prata med mig. jag skäms över mig själv, för att du inte vill ha mig. vad ska jag göra för att du ska vilja vara med mig? Har du gjort slut m emelie nu? är de slut på riktigt? jag såg på fb o tänkte att d enog va så att du gjort slut m henne. o först blev jag glad. men så såg jag ditt medd till henne på ns o du verkar fortfarande bry dig väldigt mkt om henne. va va de som hände mellan er? vf tog de slut? såg att du tittat in på min sida idag oxå, imorse... vf? för att jag kolat in din sida massa ¨gånger redan? eller för att du ville se om jag lagt upp fler bilder? minns du mig? du måste ju ha tänkt på mig då iaf. även om de bara va några ögonblivk. men såg dig inte online på msn samtidgt..o de vorde ju konstgt om du inte va onlie där, mne både på ns o fb... är jag blovkad nu då? för att jag sa grattis på din födelsedag? suck. va e felet m dig? va e felet m mig? DU lovade att vi alltid skulle va vänner.. va hände? jag skulle väl aldirg våga onfrontera dig, för de känns som JAg gjort nåt fel. jag klängde fast u sa nej. r rädd för att bli utskälld för mina känslor till dig. en jag önskar samtidigt att jag ska våga fråga. ska våga träffa dig o prata. jag minns de som en guda gåva. underbart att se in i dina varma stora bruna ögon, o bara få vara där en stund. men du vill inte. o jag kan inte tvinga dig. JAg kommer försöka finnas här för dig om Du skulle behöva mig. o jag tänker tanken varje dag. men du hör aldrig av dig. tänk va livet blir långt när man väntar. kasnke förgäves. men jag älsakr dig så att jag ine kan släppa dig. för något i världen. jag är din. jag är din. DU får mig. men vill inte ha mig, o de gör mig ledsen. för de är dig jag vill älsaka o bli äslskad av. om jag hade fått välja. men de verkalr jag inte få.

Kärlek o respekt!

/Linda

Jag har ingen att vara arg på , så jag lägger hatat på mig själv. jga vill ju inte såra någon. jag vill kunna älska ala människor omkring mig. Helst lika mkt. Jag har lätt för att älska, svårt för att bli kär. Sjukdomen, vems fel är den? jag kan inte skylla på någon. jag vill vill inte såra någon. o jag har så mkt hat o ilksa inm mig som jag intevet hur jag ska få ut, så jag gråter. för jag orkar inte slå, sparka, skrika.. allt de där jag gör på insidan. De är iofs inte så ofta jag är arg. de händer o de är eg dom bästa stundrarna, fr då har jag iaf kraft o kanske kunna lägga den energin på nåt bra, göra nåt av den. Har ju inte kunnat träna heller för att allt jag gjort har gjort ont. Jag hade kasnek kunnat behöva sklla på något, något. o eg så skyller jag väl inte helt på mig heller. de är ju inte mkt jag kan rå för. jag VET att de är som de är, men jag vägrar acceptera de. jag VILL bara bli frisk. De är samma sak m depressonen, har träffat några som oxå varit deppiga o som har varit de i större delaen av sitt liv. de måste ständigt vara på vagt för att inte gå ner sig för sjupt. Jag vill jobba klart med de här o få de överstökat, så jag kan få leva. för de är väl eg de jag är som mest rädd för. att jag aldrig riktigt ska få leva, få uppleava de där som "alla" pratar om. Jag har ju sett de. men va de inte mer ? jag vill få va med igne..

De aktiva valet. Antingen går jag o sätter på tevatten, eller så kastar jag mig framför tåget. Antingen läser jag en bok eller så hoppar jag från balkongen. Jag ser att vi har ett val i varje ögonblick, o i vaje ögonblick tänker jag i stort sett den tanken, o jag väljer aktivt livet. Kanske för att de är lättare. kasnek för att jag fortfarand ehar vissa tvivel inför döden. jag har länge varit övertygad om att döden är en befrielse. Jag tror att d eär meningen att vi ska försöka leva här o nu, men om man inte härdar ut, så är döden vår väg ut i de fria. jag tror inte att allt tar slut sen, de är då de börjar. o jag tror inte de kan va möjligt att d eär meningen att vi ska plågas igenom de här. men även för dom som är lyckliga nu, så tror jg att de en dag blir bättre. MEN tänk om de faktigt tar slut, blir svart o allt blir glömt o inte spelar nån roll...? är de då inte värt ett försök att iaf få skratta på riktigt en enda liten gång till? jag vetinte.. men jag hoppas innerligt de. o det är hoppas som driver mig. jag vill få känna de jag ser i dina ögon. Jag vill.

Hej!

I lödags morgon åkte jag o någa vänner för att besöka några andra vänner i värmland. vi åkte minibuss o nu har vi precis kommti hem igen. de tog max 30 sek innan tårarna började rinna när jag kom hem. o naturligtvis kunde jag itne ens säga hejdå till MB utan o börja gråta. va e de för fel på mig?
Varför? för att ni frågade. ni gjorde de osm ingen annna går. alla verkar så rädda. o jag vet inte heller. men ni frågade iaf. ist för att bara säaga att jag finns här, så frågade ni vad som hänt, vid rätt tillfälle. Ni är faktisgt dom enda somfaktiskt frågade. o jag är nog en sådan som itne säger nåt om ingen direkt frågar. o nu kan jag ju ändå inte svara, men ni fårgade o de bettyde så otroligt mkt. för när ni ställde frågan blev jag oxå tvungen att göra de.
till mig själv. o då blev jag åter påmind om att jag MÅSTE söka hjälp. o jag HATAR de. jag tycker att jag kom långt sist, jag vet massor, visst jag vet inte allt, men jag vet inte hur jag ska få reda på mer. Jag orkar inte fårga frågorna till mig själv, för de är så vannisnigt läskigt, jobbigt, o de jag finner gör allitd så ont. jag har förnekat mkt länge. o inte tänkt de som nåt stort. o så blev plötsligt allt så väldigt stort samtidgt. jag vet knappt längre varför jag gråter. jag vill så gärna kunna leva i nuet, vara närvarande o kunna njuta av det, där o då. Men jag käner att jag lever på minnen, för nuet gör för ont. o minnena börjar ta slut, iaf dom positiva. jag har tänkt dp så många gånger att de mist sin kraft. dom negativa tar vr o jag har ingen orka att ska nya. Jag orkatr inte träfa folk. Jag vet inte alls vad du tänkte ang helgen. för mig va de ett sätt att få koma bort. att bara få vara en stund. Jag orkar inte med fester. jag vill, men orkar bara inte. jag blir så galet avundsjuk. jag hatar att jag blir de, men de är så de är. jag blir så avundsjuk på ala så som är glada. jag vill oxå va glad! o de blir ju inte bättre av att alla driker alkohol o får ännu roligare! o jg vill kunna glädjas med er, eller iaf åt att ni är glada/kära/nyfikna/lyckliga.

Jga är livrädd för dig. o jag försöker komma på varför.

Jag känner nog att jag har väldigt mkt förväntningar på mig. mest från mig själv, de vet jag, men faktiskt även från andra. o egentligen har jag börat bry mig mindre o mindre, jag jag är trött på att behöva hävda mig o förklara mig hela tiden, vf ska jag göra de?! de började nog rätt tidigt att jag intog nån slags försvarsposition.."vf är du inte med på gympan"? "vf vill du inte komma på kalaet".. snart byttes de oxå mot att jag va tvungen att förklara för föräldrarna varför jag INTE ville gå på kalasen. jag kunde bara inte säga "JAG VILL INTE". för man gör inte så. Jag vill göra de jag vill. de jag själv vill. o utan att nån hela tiden måste ifråga sätta de. "vf ska du bli logoped jsut"? vf inte läkare, de är mkt bättre? vf då? vf ska du va i gbg? vf inte orust? vf är de så mkt bättre?

Jag träffade en "kille" =) en gång, magnus hette han. han var fotbollshuligan, pappa, kock.... mest så va han min vän. rätt korkad i många frågor, men han hade en skön inställning till livet. han bröt m sitt förflutna o bestämde sig för att lyckas, göra något av livet o göra de han själv ville. han bröt m sitt ex, trots att dom hade en son på 3 år, trots att de varit tillsammans i 12 år, han hade tryggt jobb. parmiddagar varje helg.. men de va inte de livet han ville leva. o jag beundrar de. även om han återgik till sitt gamla "gäng" som en gång i tiden gjorde kriminella saker så gjorde han de som han själv inerst inne ville. leva ett "fritt" liv från dom måsten han plockat på sig. o jag beundrar hans mod. han bröt med allt för att må bra själv. de va de enda sättet för honom att blir fri dom förväntningar han ahade på sig. han träffar fortfarande sin son, de är han väldigt mån om, men jag tyckte samtidigt att han påminde mig om de som jag en gång försökte göra. men jag vågade inte bryta helt m mitt förflutna. de är fortfarande en aldeles för stor del av mig. o jag VILL kunna kombinera, jag vill itne o tror inte att man ska behöva bryta helt. MEN. vart tog min vilja vägen? va vill jag egentligen? är de värt att risktera att bryta med allt? är de det i sig jag vill? kanske flydde jag, o började plugga för att jag eg bara ville bort? lr är de "detta andra" som jag vill? Vad vill jag mest? problemet just nu är att jag eg inte vill någonting. o jag fortsätter plugga eftersom jag en gång i tiden ville de, o jag har ingen bättre ide, o jag hoppas på att jag snart ska återfå gnistan till att de är de här jag vill göra o att de då ska vara värt att kämpa. men glöden har varit borta rätt länge nu. o jag vet inte om de jag gör är rätt. men ingen annan väg känns mer rätt heller. de känns inte rätt att sluta heller.

Jag är trött på att behöva förklara mig. stå på mig, vara stark. jag tror oxå att vi alla är starka när vi väl behöver. o jag känner väl att jag har behövt vara de väldigt länge. jag är stark. o för varje gång jag gråter o vågar visa mig svag blir jag bara starkare. men jag tvivlar. o jag vill att man ska kunna få vara som man vill hur man vill nr man vill. visst man måste visa medmänsklig respekt, men de är väl oxå e enda måste som egentligen är ett måste. resten är ett val. o jag väljer ofta att göra sånt som jag inte vill göra på nära sikt för att de är en del av en högre vilja. o jag har stora drömmar . o de vet jag. men jag kan inte krympa dom, för de är de enda som får mig att orka kämpa vidare.


Någonting hos/med dig får mig att gråta. 

Tack för din omtanke, värme o tid!
Tack för sovplats, seitseing, kladdkaka o scones.
Tack för att Du ger av dig själv, de inspirerar.
Tack för din vänskap,

Mycket kärlek och respekt!

Jag kan itne säga någonting till dig utan att känna mig svag. i hela mig. de har inte alltid varit så, jag vet itne vad som hänt. får en klump i magen när jag tänker på dig. Saker jag VILL prata med dig om:
kärleken, träffar du nån?
Mina mat problem, jag tjock. träna.
Min gråt.
reumatisom
barndom
föräldar
gud - hur blev du kristen? när? vad gör dig säker?
vad vill du med ditt liv? drömmar? mål?
ensamheten - den skrämmer mig med.
behöver mkt egentid, men är livrädd för ensamheten
självmord
mk - victor
vem r jag? hatar den jag är i blhj - förväntningar. jag lugns sandra galen.
chipspåsen
besutsångest
sömnproblem
tidsoptimist? ångest innan jag går hemfrån?
vet inte längre vf jag gråter. jag har bara fått tillbaka de negativa -ångesten. o de beror inte på de jag trodde. för de håller jag ju fortfarnade på att bearbeta. har nog förnekat mkt länge.
Vad händer efter döden?


jag hatar att va ensam. är hemma nu. vf grät jag när jag skulle säga hejdå till dig? för att jag inte ville åka hem. för att efter tag får du mig alltid att må bra. o de är ovanligt. du sa att du ser. jag vill bara bli sedd. få vara någon. jag hatar den person jag är i blhj. visst de är väl jag. jag ljuger aldirg även om jag aldir g säger sanningen helelr. jag är den för jobbig att säga så håller jag tyst. o oftast är de det enda jag tänekr på.

Jag vill bli älskad, sedd, behövd, vill kunna få vara någon, göra något, kunna göra något, orka göra något. jag söker någon som vill "bekräfta mitt liv". nån som går brevid o ser att jag faktisgt finns. som jag kan dela tankar med. utan att behöva vara rädd. o jag vet inte vad jag är rädd för. jo-för att bli sårad. för att såra någon annan. för att vara ensam. för att inte få vara ensam. för att inte bli älskad, sedd, behövd.
för att lib hatad, bortglömd, aldrig riktigt få leva. jag lever genom mina vänner. hade inte dom set tmig hade jag lika gärna kunnat ligga död i min säg flera månadre utan att nån skulle märka de.. vem sulle mäska de.. jag säker inte att jag söker en "partner". jag vill kunna må bra i mig själv innan jag vågar inleda något, innan jag vågar bygga något tillsammans med någon. För jag vill att de ska kunna var apå bådas villkor, o jag vill itne bli beroende av honom. o jag torr inte ens jag KAN bli "kär" i nuläget. jag kan ju knappt känna något överhuvudtaget. elle rpå sätt o vis.. jag överrreager ju på allt oxå, så att om prevbäraren säger godmorgon så tror jag att han friar, typ. o säger han att gp:n blir försenad idag så hatar han mig o tckar antagligen att jag är korkad. o feg.

Ä rman automatiskt feg om man inte försvarar sig? tänk om man bara itne vill de? jag är sååå trött på att behöva göra de. försvara mina val. jag har alltid gjort de.. för min omgivning. o till slut blev jag tvungen att ha allt precis motiverat för mig själv oxå, IFALL nån skulle ställa mig mot väggen. jag tycker om att ha koll. men de är ännu skönare att int eha de. därfr ajg hellre flyter med i blhj. kanske. menvf måste jag förklara? för att jag har dåligt självförtroende?


Vf kan jag itne se på dig? jag tror att jag har byggt upp den här bilden av dig. nog därför jag vill veta vem du egentligen är, för att försöka tvättabort de jag tror att jag själv säkert hittat på, förstorat. vf har jag gjort de? kanske för att jag sett något hos dig som jag saknat hos mig själv. o jag vill så desperat gärna ha de. o jag vet att jag måste skapa de själv. o de är läskigt.

MB: Hans bästa vän heter johanna. o hon är bi.

Tack för nu. har så mkt mer jag skulle vilja säga men torr jag borde sova. imron börjar praktiken oxå o jag tror de blir skit jobbigt. gillar sällan första dagen.

Jag vill att de ska vara på mina villkor. att de är jag som vill gå dit. jag vet att de inte bli bättre örrän jag gör de. så de är väl bara o gör? vad väntar jag på? mer kraft? de kommer jag itne få förrän jag sökt hjälp! fatta nån gång Linda!!!!!!!!!!

sv gott.

Jo. drömmde förresten en obehaglig dröm härodagen. att jag blev kidnappad o när jag vaknade upp hade dom tatuerat mig. hela kroppen va med hakkors. några stora o många små. jag blev jätte rädd,o försökte tvätta bort  dom. men de gick ite.. när jag blv släppt skämdes jag så.. så jag ritade m tuch en röd rign m ett streck igenom. på alla jag kunde se.på ryggen, låret, ryggen, smalben, mage.. o så träffar jag kidnapparen o dom säger att haha.. vet du hur många du har? o så säger dom 23. o jag har bara hittat typ 5.. o så börjar jag leta.. o ser att dom har ritat ett i varje litet födesemärke.. o dom är så små att dom knapt sysns men de är hakkkors. såååå obehagligt! jag vet int evad ja ska göra. kände mig sååå smutsig! försökte ta bort dom men de va så många.. o jag blev så ledsen, fick typ panik.. o visste inte va jag skulle göra. jag ville ju ine de här, jag står itne för de.

en klasskompis trodde att man kanske kunde tolka de som att någon försökte tvinga på mig något, att göra något jag själv inte vill. o nu tror jag att hn kanske har rätt. Caro försökte tvinga mig att gå till psyk idag. o hon sa att hon skulle ringa på måndag o komma att jag rign t o bokat tid. jobbigt. hon sa att hon skulle göra de annars. åt mig. o örkja med mig dit.

bevittnar mitt liv. tvivlar mkt på om logoped är rätt. känns så ytligt. f valde jag de.. andra för mig att tvivla. att jag måste hävda mgi o mitt val. visst de är bra att bli ifråga satt, så kan ju tror bara bli starkare. om jag hade ett svar. men vf logoped. vill ju göra nåt meningsfullt. men hru ska jag veta vad som är meningsgfullt om jag int e vet vad meningen med livet är? meningen med mitt liv ens? hur ska jag då kunna moivera andra? hade jag vetat att mendingen är att man ska leva, så är väl läkare ett super jobb, att rädda liv. eller är de att vi ska ha ett så smärtfritt liv som möjligt? då lkansel lälkare. är de att vi ska lära oss så mkt som möjligt? bode jag bli lärare? kanske att vi ska ta hand om oss själva överleva.. alla ta hand om sig själva, så jag borde bli bonde? är de att vi ska föröka oss o njuta av tiden här? vf får då inte alla njuta, meningat at vissa ska ta livet av sig o försvinna bort? om vi ska njuta, här o nu, vf inte bli musiker? va e meningen? vf logoped? för att meningan är att vi ska kunna säga rrrrrrrrrrr o inte läspa. visst jag tycker de är viktigt att alla får möjlighet att uttrycka sig. annars, om vi inte får förmedla vilka vi är till nån annan så syns vi inte, finns vi inte. vi lever genom varnadra. o om ingen ser mig. de som verkligen är jag, så finns de ju inte. för vad betyder de för roll om JAG vet om jag dör. har jag då inte gjort nån skillnad? samtidigt tycker jag de e så jobbigt att behöva berätta allt hela tiden. kan de inte få räcka med att JAG vet. spelar de ändå nån skillnad i slutändan?

NU brde jag sova iaf. tack så länge. sotr tack aktiskgt. tack C för att du drog med mgi på detta. tack M för att du gav mgi en kram. de va helgens höjdpunkt. den o oskars kram. tack så mkt! ni är faktiskgt fian vänner. önskar jag kunde få er att skratta o må så som ni gör för mig. så som ni förtjänar. man jag orkar inte. o jag skäms för de.

sov gott. jag älskar dig. på riktigt. Du är vacker.

trött på att va stark. orkar inte mer. tror jag. men ändå byggs de på HELA tiden. o brir större. o jag tvingas bli starkare. för jag vet inte hur man inte blir starkare. hur släpper man? hur säger jag stopp? på riktigt? de går inte va?