kolossalt genomtänkt

Jag ser ignen emning med att gå upp på morgonen om jag bara plågas.

Jag behövde prata emd dig men fick inte ur mig vad jag ville ha sagt. Jag va stolt att jag vågade gå dit o de är surt at jag inte fick fram vad de egentligena problemet är. Trodde de sulle lösa sig nrä jag väl tröffade dig o nån som visste hru sånt kan va.. men jag fattar fortfarand einte vad jag aska göra. De fungerar inte med prästen. jag vågar inte berätta allt för honom. när du sa de så troro jag de kasnke kan va en sak. jag vill fortsätta prata med honom oxå. vissa saker går bra. men jag kommer inte frammåt. de mesta han säger har jag redan tänkt själv. men jag vill inte gnälla på honom, han försöker ju ..


önskar jag kunde sova längre på morgonen. iaf idag. Det är okej att inte kunna sova när jag är ledig, då kan jag sova mitt på dan. Men jag är ju trött hela dagarna på praktiken. O hänger inte med, orkar inte. gör inte mitt bästa, är knappt bra alls.

Jag förstår egentligen inte varför jag mår dåligt. Men när sommaren va över och stressen kom så va de lixom okej att va ledsen. hade jag inte sagt nåt till dig hade jag inte vågat vara ledsen. Hade antagligen kommit tråar ändå. Jag orkar inte flänga runt bland läkare. jag har tillräckligt pga ögonproblemen och reumatismen o träffar vårdpersonal öerallt. o är jävligt trött på de. Jag vill veta om de finns nånstans jag kan få träffa nån annan. SOm jag kan få träffa och ja kontakt med, nu och även året ut..kasnek om jag behöver senare oxå. jag behöver att nån utanför min kropp tar tag i de för jag orkar inte.

Kissade på mig häromnatten. Vaknade upp med panik och antar att de va nåt obehagligt jag drömt, men mins inte vad. Minns ingenting. MEn jag mailar nu för jag vet inte hur jag ska få ur mig vad som är fel. jag vet verklgien inta vad som är fel längre. Har pratat o ältat om mkt. men de känns inte rätt. jag mår bara sämrne. jag vet inte vad jag behöver för hjälp, de va därfr jag gick till dig. men samtalen ger inget. Jag är bara nervör när jag går dit för att han frågar o de känns som jag inte tar vara på chasnen, at jag borde berätta medan jag har chansen. men jag VET INTE vad som rä fel.

Snälla släpp mgi inte. Jag kom till dig för att jag desperat behöver veta vad jag ska ta mig till. Jag är hetl förtvivlad, de är mitt hopp lixom. Jag halt slut i hela kroppen. Jag är spänd och får ont i hela kroppen men orkar samtidigt knappt resa mig upp och gå på toa. jag vill ha hjälp ... snälla släpp mig inte  nu då. Nrä jag äntligen lyckades be.Jag blir inte av med skakningarna. eller nervositeten. jag kan inte somna. Jag kan inte samla kraft att gå upp. känner mgi som en zombie. jag orkar inte tänka på problemen mer. jag klara inte se dom. jag lir förtvivlad direkt och kan inte tänkta på nåt.

Jag vet inte varför jag inte kan få ur mig de som värker. vere sig i ord ellr på annat sött. de fungerade inte o jag behöver verkligne hjälp.

jag fokuserar på de som hände i somras för att de är okej att gråta över en sån sak. jag behövde antagligen gråta. Jag skäms för att jag berättar, för att jag inte klarar mig själv. Han på kum hade ju förslag på nån läkare. undrar om jag kna maila henne? O jag kommer aldrig ihåg vad vi kommer frma till. jag är rädd, men vet inte för vad. rätt som e rä får jag inte kraft att ens resa mig fårn golvet till sängen.Hur ska jag då orka laga mat. Vad ska jag säga till en psykiater. vad behöver dom veta?! han bara ställde fårgotr jag inte ville eller kunde svara på.. jag känner lixom inte honom. Hur ska jag kunna lita på honom då?JAg vågade kasnek inte sägta nåt till honom, kasnke för att han är man. önskar jag borde kunna få prata med en kvinna. vart vänder jag mig om jag inte har råd? och är för rädd o inte vet vad jag behöver för hjälp+ vad finns de för hjälp att få? för jag vet inte alls vad jag ska göra.

Vad ska jag göra åt paniken? Han sa att jag kudne se på tv. försöka sova. ta en promenad. Jag orkar inget av de. jag kan inte sova för jag rä jätterädd. rädd att inte vakna. att få paink i sömnen. o sluta andas. jag kan knappt resa mgi ur soffan nu, hur ska jag ens orka upp o öppna förstret. eller laga mat!? Varöfr ska jag se på tv?! Vad rä de för mening i de?! när allt jag behöver är nån som säger att allt kommer bli bra.

Jag hade jättesvårt at somna igår. Grät o hulkade mig, ävon om jag va dödstrött. Trots att jag tagit både atarax och propavan. O Så vaknade jag super tididigt och så fort jag vaknade började jag må jättedåligt. de tog max en minut, hann knappt öppna ögonen innan jag grät. Jag hade inte hunnit tänka, vet inte varöfr jag grät. O de började svida o pirra under huden i hela kroppen, en brännande känsla. Sen började jag skaka, må illa och bli yr.. JAG kunde inte tänkta på någonting alls och så kom trycket över brötstet och spikklubban som växer innuti hjärtat och tränger ut, sprättar upp och gör så vansinnigt ont. Jag kan inte kontrollera det, jag vet inte vad de beror på, men min första tanke är hur jag ska samla kraft för att orka ta livet av mig idag, så fort som möjligt. Jag vågar aldrig, men de är de ända jag vill. Bli av med det. Sluta, försvinna. Slippa plågas. Jag tänker på döden varje dag, flera ggr om dagen. Jag tänker mer på döden än på problemen. För jag ser ingen annan lösning längre och försöker intala mig att måste finnas. Men jag vågade inte säga det till dig. De är inget man säger. jag är rädd för att du ska dömma. För att jag är klen på riktigt. Jag vet att de är fel att tänka så, men jag kan inte stoppa det. Jag kan inte sluta gråta. Det är ren förtvivlan och de skär i hela mig. Jag kände ett enormt misslyckande igår, för jag tyckte du va hård och vågade inte säga nåt. Jag vet verkligen inte vad som var eller vad som är problemet längre. Jag skäms för att jag har fått hjälp, och fortfarande behöver och för att de fortfarande inte är bra. Jag får hjälp men verkar ju inte kunna ta åt mig. JAg har visst försökt prata med prästen om detta. Och jag kommer inte längre. Jag vet inte riktigt vad som hände i sommras. ELler vad som hände för tre år sen. Fortfaradne vet jag itne. De enda jag lärt mig är övninign i hur jag kan hantera det så att ingen annan ska se det, så att jag kan dölja det och få en vardag. O ch jag kan nästan låtsas skratta men de är inte lika hjärtligt längre. Jag är nog bara uppfostrad sån. När nån försöker hjälpa mig försöker jag allltid va till lags och försökaer va tacksam för den hjälp jag får, men ingen av hjälpen har hjälpt. Jag tror inte de som hände i somras egentlgien va en sååå stor grej. Jag vet inte. Jag kan tänkta på de utan att gråta. Jag tror jag "skyllde" på de, för att de är en konkret sak som jag vet att andra "har rätt att bli ledsna över". MEn jag hade en dödslängtan redan innan, men förstår inte varför. O de skäms jag för. jag vet att jag har mkt jag borde va tacksam för, men jag känner de inte.

Jag önskar att du kunde hjälpa mig hitta en ny samtalskontakt. JAg tror att det är för att han är präst o religös som gör att de r svårt att prata med honom. O jag tror att jag gärna vill prata med en kvinna. som rä bra. som jag kan få gå hos under en tid. Inte bara en gång, för man behöver ha tålamod md mig, jag har svårt att lita på folk, för jag är van att de jag säger används emot mig. O jag är livrädd fört det. Jag vill kunna få chans våga lita på nån först. Jag ville oxå få hjälp med vart jag ska vända mig när plugget är slut. Då jag inte får komma till Er. Vart kan jag få träffa psykiater då? Jag klarar inte av att gå till psyk akuten, gjorde de en gång och de va hemskt, hjälpte inte ett piss, bara förvärrade. Och nu käner jag folk som jobbar där. VIll inte att dom ska veta. men vill träffa nån så att jag kan träffa samma psykiater, för jag orkar inte byta och bygga upp tillit varje gång. Och även där gärna en kvinna. Jag har heller inte råd att gå om de är för dyrt. vad ska jag göra då?

Jag kände mig totalt värdelös igår eftersom jag inte vågade säga nåt, hur de verkligen va. vet inte varför, men klarade inte de. O jag kände mig så falsk. Jag vågade inte visa dig heller hur jävla illa jag mår och hur klen jag känner mig. för jag har ingen "rätt" att må dåligt, men jag gör de. Jag vet inte vad jag har för anledningen, men allt känns hopplöst så går på rutin. Och blir helt förtvivlad när jag inte kan få ett slut på de. Och jag skämms nåt vansinnigt för det. Visst har gråten ökat efter sommaren, men jag känner inte att samtalen leder nånstans. Än så länge har jag bara upprepat sånt jag redan kommit fram till. Jag har inga ord för det, jag vet inte vad de är jag känner och jag får inte ur det. Vad gör jag för fel? MEn jag orkar inte av att gå upp, jag orkar inte låtsas mer. MEn jag skäms när andra frågar hur jag mår. Först sa jag altd bra, fast de inte vad det. Sen förstod alla att jag mådde piss, och då va de okej att säga att de inte va bra. Nu vet jag inte varför jag mår dåligt längre coh har gått tillbara till att säga bra, för jag klarar inte av frågan "varför mår du inte bra"? Jag har ingen aning.

MEn snälla snälla hjälp.. Jag hade sökt dig om de inte va för att jag inte såg nån annan utväg. Finns de verkligen inget du kan göra för att hjäla mig? Jag hade öndå laddat i ett och et halv år för att försöka prata med en psykiater ingen. och så kändes de bara ännu merhopplöst. Minns nog inget av de du sa igår. MEn va så arg på mig själv för att jag inte fick ur mig nåt när du väl gav mig chansen. Men jag vsste inte vad jag skulle säga. Jag vet inte varför jag mår så här. Men jag får panik. de torr jag iaf att de är. när jag gråter förtvivlat och inte kan sluta. När klupen i magen sprider sit till hjärtat. När jag inte kan andas, och måste kippa efter luft, samtidigt som jag inte kan röra mig, blir yr och oftast faller ihop på golvet, ilnd kräks jag, jag har kissat på mig. O jag bara ligger där och kan inget göra. Jag är livrädd för att dö. Samtidigt som jag bara väntar då att jag ska sluta andas för luften fastnar i halsen. O jag vill bara få ett slut på de. Jag struntar i åt vilket håll. Jag är mitt emellan liv och död, och vet inte hur jag samlar kraft att röra mig åt något håll. Hur jag tar mig upp över noll, eller iaf upp till noll. Jag vet att jag tycker synd om mig själv. Jag vill inte ha att nån annan ska göra det. Jag vill bara för mig själv känna att livet är något bra. JAg vill kunna få le. o jag känner mig stressad efterom jag tänkter på döden hela tiden. Att jag inte kan fokusera på nuet. Jag har alltid sett döden som en befrielse. så även sömnen. MEn nu kan jag inte sova. Jag kan inte äta. för allt jag får i mig kommer upp. även om de är svårt att få i mig nåt alls. Jag är inte hungrig heller. mår illa. O de snurrar jämt i huvet. o jag har ont i magen. o jag är orkeslös och får ont i lederna. O så blir jag till slut hungrig och proppar i mig allt jag kan få tag på.

Jag säger inte de här för att få medlidande. Jag behöver verkligen allt mer desperat hjälp. jag är rädd att jag ska sluta bry mig helt. o jag känner hopplösheten mer o mer. för jag vet inte vad jag ska göra. och jag vet inte vad de egentliga problemen är. alltså vet ag inte vad jag behöver för hjälp. men jag orkar inte ha de så här längre. Finns de verkligen inget kan jag göra?

Jag vet inte vad jags aka göra. De gör så vannsinnigt ont i hela mig. Du va lixom mitt sista hopp. jag tror inte du fattat att jag vekligen försökt att ta kontokt med dig i över ett o ett halv år. men inte vågat. FÖr jag vet inte vad som är fel. jag gårter nåt vansinnigt just nu, o har aldrig haft så ont i hjärtat som nu. jag försöket andas djupa andetag men luften bara fastar och jag får inte luft. jag kippar efter andan o  svider under skinnet. Överallt. Jag kan inte få i mi nåt.. för jag sakakar. kan inte vara sitt, men orkar inte röra mig. jag är yr o kan nästan inte se. jag har ingen energi. Jag vil bara försvinna. Jag vill bara dö o jag vill bara att dom tankarna ska försvinna. jag vet att jag itne är bra på att visa hur jag verkligen känner. jag vet att jag va ledsen, men det är inget mot vad jag egentligen känner. jag får de bara inte ur mig nrä de är nån annan som lyssnar. jag vill att någon ska lyssa. en jag får inte ur mig de jag vill ha sagt. jag vet inte vad jag vill säga. jag ser inga ord. o jag vet inte vad de är jag känner. de bara bränner. i hela mig. o jag får inte slut på de. bilder passerar, tankar går gunt, alldeles för fort. Jag kan inte resa mig. Ijnte lufta mig. inte andas. Du va lite mitt sista hopp,. jag hade laddat o samlat mod för att våga berätta för dig sist, om EN sak som va jobbig. som jag inte hade sagt till nån annan. men jag tror inte det är de väsrta. FÖr jag har behövt få ur mig nåt annat men vet inte vad de rä. Jag hade den känslan redan innan. men visst blev de värre nu. Jag har sagt mkt till personen på kum. men han är präst. o jag vet inte vad jag tror på. O jag skäms. nåt alldeses vansinnigt. jag har inget liv. jag är rädd för att inte få leva. jag hatar att va mitt emellan. för jag vet att jag inte är död än. men jag längtar åt nåt håll. bara jag slipper va här. jag rä rädd för at jag har den här ögon sjukdommmern som jag vet kan gör amig blind. o jag har redan börjat se allt sämre, o de stressar mig. Jah vet att jag BORDE vara tacksam för att jag ser här o nu, jag borde passa på att njuta av livet. men jag kan inte de. jag vet inte hur man gör. O jag vet att jag itne vågade uttrycka de här när jag trräffade dig, men jag vet inte hur jag släpper på spärren. jag får jämt höra att jag ser så pigg ut. är så glad. men det stämmer inte alls. o jag förstår inte hur folk inte kan se hur jävla dåligt jag mår. jag vet inte vart jag ska ta vägen. de går bara runt. o jag orkar verkligne inte mer. jag sökte dig för att jag verkligen desperat behöver din hjälp. annars hade jag inte bett. o jag vet att jag behöver tid. De tog minst ett halvår innan jag vågade berätta något överhuvudtaget av de som betyder något, för min första samtalskontakt. O det tog flera månader innan jag vågade säga nåt till prästen. Jag visste nog att jag inte skulle våga säga nåt till dig. MEn jag klarar inte det. jag litar inte ett dugg på dig. MEn jag behöver ändå desperat din hjälp. Jag har bett om hjälp förut, men inget hjälper. o jag känner att vännerna inte ängre orkar. Jag har inget liv utanför det är. Jag orkar inte träffa nån. inte ringa nån. inte gå utanför dörrn. att ta en promenad, försöka slappan av o sova, att försöka göra nåt är för hög nivå. Jag samlar alla krafter för att kunna skriva nu. Snälla snälla gör nåt. jag orkar inte själv. jag vill inte va ensam. men vet inte vem jag ska kontakta heller. jag har vänner . men bar apå ytan. Jag har försökt att berätta, olika saker. men jag har svårt att lite på folk. jag är rädd att dom ska använda det emot mig. för de rä min erfarenhet. o jag klarar inte mer av de. jag känenr redan att allt som hänt är mitt fel, men jag fårstår inte varför eller hur. o jag har ingen att skylla de på, de va mitt eget fel. Att jag ens gick dit va för att ingen hade hört av sig, o jag va helt ensam o inte hade träffat nån på flera veckor. o jag va ensam. han ville ses. o det blev så fel. men jag får de inte ur mig hur mkt jag än gråter. jag kan inte göra mig för att de gör så ont i hjärtat. så jag ber verkligen, snälla snälla hjälp mig. Vad ska jag göra? jag vill inte dö för att få ett slut. eller är de verklgien min enda utväg? Jag vågar inte visa mig sån här o jag vet inte varfrån jag får kraften att gömma det när jag möter något. Vare sig de är den annars darrande rösten när någon ringer, eller tårarna när jag måste gå o handla. Nån annan träffar jag inte. jag har inte umgåtts med nån sen de hände. men de känns ändå inte som de är värst. jag vet bara itne vad de är som får mig att må så vannsinigt dåligt.

Jag menar. jag har ju lyckats låsa mig. Försökt täcka över de geneom att gå till praktiken, för att göra min plikt, för att hjälpa nån annan, men jag vet inte hur jag hjälper mig själv. De känns som de har gått för lång tid.. är de ens möjligt längre? Jag behöver att de händer nåt. Som kan ta mig upp över noll. ELler iaf upp till noll. jag vet att de tär tar tid. men kraften rä slut o jag har tröttnat på att må dåligt jämt. Nrä ska jag få skratta? när ska jag få känna att något känns bra? Jag vet att jag är dåligt på at berätta saker, men behöver ha tålamod md mig o jag känner ngo inte att så många männsikor har de. Dom tröttnar nrä jag väl börjar komma till att slappan av o får förstoende för en person. jag känner inte dig. men jag täntke att du kanske va van att träffa perosner som inte vågade säga vad de varit med om, o ändå kunde hjälpa. Jag vet knappt vad jag varit med om. MEn de gör ont. o jag vet inte hur jag ska hantera det. sen känner jag nog inte att jag kan få de ur mig på momangen. ffa inte till prästen, just för att han är präst. De va nog därför jag ville prata med nån annan. O jag tror att om de ensa som hjälper är att prata om de, så behöver jag nog få prata med nån annan.. om just de. O jag behöver kunna lita på dne personen. Jag vill inte att Du, eller prästen, eller nån annan ska ta del av de. Jag klarar inte av att gå till psykakuten på sahlgrenska för jar har vänner som jobbar där. Som inte har en aning om hur illa läget är, och vill skilja på vad vänner vet. just för att jag inte litar på dom helt. Är de bara att rycka upp sig? är jag bara för klen? Hur ska jag göra för att orka en vardag, när jag mellan 8-17 gör allt för att pressa mig till att inte tänkta på hur jag mår, o därefter har total ångest. Jag skämms för att jag inte klarar att ta hadn om mig själv, de rä ju därför jag ber om hjälp. O de rä därför det är så svråt. Jag är rädd att de rä mitt eget fel. o att allt återigen ska användas emot mig. ÖFr jag kan inte ta hdn om mig sjävl. Jag orkar inte. jag bryr mig itne. jag vil inte låta sorg ta över, men de lär jag den göra för längesen. Jag tycker nog synd om mig jsävl på vissa plan. jag är inte ute efter att nån ska tycka synd om mig, men jag behöver att nån annan bryr sig. O jag är väldigt ensam när de kommer till de djupa. FÖr jag hittar inga ord för de jag upplever. Det jag känner. De jag inte känner. Jag får de inte ur mig. Inte rätt ord. Inte rätt känsal. O jag behöver att nån förstår. O jag orkar inte bära på det sjävl. men jag ju inte förvänta mgi att nån annan ska orka heller. Jag orkar ju inte. En o en är dom inte så farliga, men tillsammans blir de ett helvete. O ingen ser helheten. Inte heller jag. De känndes så hopplöst efter mötet efterosm jag satsade för att våga gå til dig. o så känns de inte ett dugg bättre utan bara värre. SOm att jag spridit ut gift o nu förpestar allt o alla som vet. Jag blri mer sårbar. O mer o mer livrädd. mer o mer värdelös. för att jag inte klarar de. Jag vet itne vad jag hade förvntat mig, men att jag iaf skulle veta hur jag sak gå vidare. Jag minns nog inget av vad du sa. Även om du sa mkt. men jag hade fullt upp med att tänka "andas o var lugn". Jag kommer inte från de. Jag vet itne om de rä nån ide att gå i skolan om jag ändå inte kan fokusera o lära mig nåt. Jag vill inte att andra ska tro att jag gett upp. För de skulle kännas som ytterligare ett misslyckande. Jag va för klev, igen. Varöfr kämpar jag ens? jag har velat dö länge. men jag klarar inte av de. o jag klarar inte av att leva. men orkar inte va mitt emellan. Finns de ingen annan ni kan rekomendera mg att prata med..? En kvinna? Son inte är präst? o som jag kan få prata med "länge". Jag vet inte varför men jag kan inte öppna mig för männsikro jag inte träffat.  Jag behöver några ggr på mig innan jag kan berätta om sånt som verkligen betyder nåt. kanske veckor. o jag har inte råd med privat... vart kan jag vända mig då? De måste finnas nåt?!?!??! Jag berättade nog för dig om EN svår sak, efterosm du inte vet någt av de andra. Jag vet inte hur jag ska få dig att eller nån annan att förstå helheten. men jag behöver att nån ser den, för jag ser den inte. o jag tror att jag måste ta tag i de nu. Innan de hinne bli försent. Jag längtar inte ens. jag börjar förlika mig med tanken på att de inte blir bättre än så här. är de så? är de verkligen meningen att mitt liv inte ska bli mer är så?

Om du läser de här, vill jag inte träffa dig igen. Jag skämdes redan innan jag skrev de här. O jag skämd för att jag inte kunde säga det när du gav mig chansen. MEn jag vågade inte då. jag vill inte va klen. Jag vill inte va värdelös. jag intalar mig att de blir bättre, men de blir brara värre. o jag blir tröttare o tröttare. har tagit både propavan o atarax nu, men de händer inget. är inte ett dugg lugnare. jag kan bara inte sluta gråta. o jag vet inte varför jag gråter. kan inte fokusera på en enda tanka längre. har bara ont i huvudet. de spänner, rycker, drar, bränner, värker, darrar. Jag vill bara få det att sluta. Hur gör jag?

Snälla snälla hjälp mig. Gör nåt, snälla! vad som helst, bara jag slipper göra det esnam. JAg orkar inte, kan inte vara, och är inte, stark längre. hur får jag kraft? Hur får jag lust? att ens våga möta en ny dag. Jag bara gör det. jag njuter inte av de. jag märker inte de bra. Ser bara fel. jag försöker, men faller för att jag inte orkar hålla kvar. Jag vet inte om jag tror på de sjävl längre. o jag behöver få höra om de finns nåt att göra längre?

Jag vet att jag upprepar mig, men jag vet inte va som är fel längre. Jag förstår vissa saker, vad de beror på, men de hjälper mig inte. jag går bara runt o är rädd. ser inte, hör inte, allt jag känner är svart. kräktes precis o har ännu inte hunnit ta sprutan. hur ska jag ens kunna ta en sån när jag mår så här!? JAg tror att om samtal är de ändå som kan hjälpa så behöver jag nån annan, nån mer, nåt mer. För de räcker ju inte om de bara blir sämre.. Har inte kunnat äta sen frukost. är iofs inte hungrig, mår bara illa. o är yr. men borde äta så jag kan sova sen. men kan inte rör mig för mkt, de känns fortfarande som bröstkorgen är låst och jag an inte röra överdelen, jag åste andas med magen. för andas jag högt upp, känns de som jag ska spricka. expodera. Samtidigt ´som luften går trögt o de känns som jag ska kvävas när som helst. att de blir stopp. o jag kippar ytligt efter något. varför gör det så ont? vad rä de som gör så ont? Vad rä de som händer med mig? Jag känner inte igen mig själv. Det är jag, men allt är fel o tvärtom mot vad jag vill. Jag kan inte bara rycka up och gör vara glad. Jag känner inte glädjen. Jag grät redan på bussen hem och kände paniken smyga sig på.o  jag jobbade hårt för att inte visa för nån hur jag höll på att ramla. de gjorde jag inte förrän jag kom innanför dörn förut. där låg jag o skakade o grät. för att vårt samtal kändesmisslyckat o meningslöst. för att det va min sista hjälp. jag hade ju sagt till mig sjävl att jag skulle försöka en gång till. o jag vill inte ge upp. jag vill inte att de ska va försent. men de känns som de är det. jag är slut. jag har ingen kraft över alls. jag har försökt läsa om de, skriva av mgi. men jag vill inte plågas så här tills jag dör. blir de inte bättre vill jag hellre försvinna nu, så jag slipper plågas. Jag vet att jag ser lugn ut. O jag har läst mkt. Inte allt, fö jag vet fortfaradne inte hru jag ska må bra. men jag vet i praktiken att de hjälper att prata, t.ex. MEn de hjälper inte om jag itne får ur mig vad jag vill ha sagt. de fattas massor som jag inte ser. o därför inte får ut.

Nu när jag suttit o skrivit en stund känns de litiiite lungare. men torr de är mest för att jag tänkte skicak de här till dig , o då hoppas jag att du kommer på nåt jag kan göra. De ger mig hopp. att nån annan gör något åt mig, för jag fixar de inte själv. jag orkar inte göra nåt själv. snälla snälla hjälp mig. visa på nåt som kan få mig att slippa smärtan. ångesten. tröttheten. hopplösheten.

Vad gör jag för fel? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Varför kan jag inte se vad som är bra för mig? varför kan jag inte känna mig glad? varför kan jag inte fokusera på de som är bra? varför måste jag ha ont hela tiden? Varöfr är det ingen som vill lyssna på mig? Är jag bara gnällig? Säg de i så fall, men snäll alåt mig inte gå ovetande. om du vet. Jag vill frörstå. jag vill komma upp. gå framåt. GÅ nånstans. varför är jag rädd. Varför gråter jag? varför skakar jag? Varöfr värker det? Vardör kan jag inte ta hand om mig själv? Varöfr tänkter jag inte klart? varför kan jag inte se vad som är fel med mig själv? Varför kan ingen hjälpa mig? Varför kan jag inte hjälpa mig själv? Vad finns de att vänta på? Varöfr ska jag härda ut mer?

nu är ögonen så svullna att jag knappt kan öppna dom. jag andas lugnare men hjärtat gör fortfarande ont. O trycket över hela bröstet finns kvar. men jag är inte lika rädd. Men de är så hemskt när smärtan i bröstet kommer. Den smyger sig på, o de känns som en spikklubba som växer sig ut ur hjärtat, som srpättar upp, drar ut, snittar, rispar, sårar, o växer sig större. ut i bröstet. Vågar inte röra mig för att de gör ont att komma när en tagg. De rä så de känns. o jag vet ine hur jag får den att sluta växa. jag vill inte leva som en fånge av en spikklubba. MEn har inget val. Den är starkare än jag. o den respketerar inte ett nej. Eller är jag återigen för klen? läste nånstans att "ångest är inget man har, ångest är något man gör mot sig själv". HUr kan jag tänka bort den om ajg inte kan fokusera på en enda tanke. nu kan jag de, men skriver perecis de jag tänker på samtidigt som tusen bidler svischar förbli i huvuet. Känns som jag kommer kräkas igen. men jag sitte riaf upp.

Jag hoppades att jag skule våga visa för dig. men jag va feg. jag hoppades att du skulle se, men tror inte du gjorde det. jag vill nog ha bekräftelse på att jag inte hittar på allt, på att någon ser att jag faktiskgt mår asdåligt o lider även om jag gör de tyst. JAg orkar inte va den glada längre. o vännerna ser ju och säger att ag inte är som förut. men jag vet int vad som är så fel. visst har saker hänt. men de är inget jag kan göra nåt åt nu. De har ju redan hänt. jag troro inte jag hängt med i allt som hänt, de är nog därför jg ältar. de saknas nåt. jag vet itne hur jag går vidare. Jag vet inte hur jag hittar de. Jag försöker älta. jag försöker prata om de. jag försöker göra annat. jag gör som andra säger åt mig, för jag har ingen engen direkt vilja. De är inte kul att plugga. De är inte kul att gå på kosnert. de är inte kul att spela musik ens. o de brukade va de bästa jag visste.

Efter att jag slutade med medicinera trätffade jag prästen. o tänkte att göra ett försök eftersom den förra psykiatern tyckte att det va de viktigaste. Jag vet ärligt inte om jag tyckte att de medicinerna jag tog gjorde så stor skillnad. jag mådde bättre. men gick ju i terapi samtidigt. vad som va vad vet jag inte. men nu hjälper inte samtalen. Prasten är bra. vi kan prata om mtk. men de hjälper itne. jag mådde jätte dåligt när jag i ett desperat försök vgade ringa o bka tid. o från de blev de lite lättare. ATT jag hade tagit tag i det. jag vet inte vad som är fel o jag vet inte vad jag ska göra. O efterom deta inte får mig att gråta mindre. o inte får mig att bli av med ångesten. o inte panikatackerna. Jag vet att de hänt nya saker nu, men jag vet inte hur jag ska okra att klara det oxå. jag va på gränser innan. jag vet itne var jag är längre. jag lyter omring som en död fisk. känner, men känner ändå inte, tar inte åt mig, men skyller samtidigt allt på mig sjävl. Sover men är ändå trött.  Känner inte att jag har nån som jag kan lita på så mkt. Känns som de inte finns nån. känns som jag måste ta mig igenm de här själv. men JAG vet itne vad jag ska göra. prata..om vadddå!? jag har pratat om ångesten. om min barndom. om monbbing. om sjukdom. om föräldrarna. om ensamhet. om sjukdom. om sorg. om vänner som sårar. om kära som försvinner, som väljer att gå, o som dör. Om att bli kränkt. om att inte blir respekterad. om att inte bli omtyckt, älskad av dom man själv älskar. om att inte veta vad man vill. Om meningen med livet. om mening. om liv. om död. om respekt som inte finns. om skam, om skuld. vad finns de mer som vi inte redan arbetat igenom. vad saknas? hur hittar jag de? Vad gör jag åt de? Hru gör jag för att känna mig levande igen. hur gör jag för att känna att livet är nåt bra? hur blir jag starkare? hur ska jag orka fortsätta? när livet går emot mig. o ensamheten tär. hur ska ag orka fortsätta? måste jag ens de? vad finns de för alternativ? om jag är itt emellan liv och död, och död är det ena, hur gör jag för att leva? hur gör jag för att känna att de är rätt val, o inte bara ett fegt sätt att inte våga ta livet av sig. hur väljer jag att leva? o hur kan jag uppleava en känsla av att det är bra? vad finns de förö vägar och hur ska hag orka gå dom? Hur ska jag göra det? och varför?

snälla snälla snälla svara..

Varöfr kan jag inte stå på mig? När viljan finns? varför är jag itne stark nog att ta tag i de då?